Hoppa till innehåll

Att ta emot hjälp

27 maj, 2011

Efter dagens rådgivningsbesök, som förresten var väldigt trevligt, konstaterade vår hälsovårdare att jag kanske skulle må bra av lite extra hjälp här hemma. Jag hade ju fyllt i den omtalade blanketten, med frågor om hur jag mår, hur man klarar att ta hand om bebisarna och allt sånt. Det var enkla kryssfrågor, där man skulle ge betyg åt sig själv en vecka bakåt. Några ”depp-poäng” hade jag ändå.

Varför känns det så svårt att säga: ”Ja tack, ja va underbart att nån hjälper mig! Ta hit bara!” när det är något man får och har rätt till? Efter att vi pratat om det en stund, hälsovårdaren och jag, fick jag fram att jag tycker det är väldigt svårt att ta emot hjälp. Hon svarade mig att det är lustigt, när man förr i världen ofta fick hjälp inom familjen/släkten och det var en naturlig sak att hjälpas åt. Nuförtiden ska man vara så duktig och klara sig själv.

Jag har inte tänkt på det så. Jag kan visserligen vara rätt lat också ibland, men jag gör saker när man måste. Jag tycker inte att jag lider av nåt duktighetssyndrom, men det är svårt det här med hjälp. Och vad ska en främmande människa gör i mitt hus? Ska hon ha mina barn? Jag känner inte honom/henne. Ska hon städa åt mig? Eller ha mina barn medan jag städar? Eller vad gör man? Hjälpa till att mata barnen, är det enda jag kommer på just nu. Det känns lustigt, ovant och konstigt. Ska hon passa barnen medan jag stickar sockor? Haha, mina funderingar blir knäppare och knäppare ju mer jag funderar. Hela den här grejen är ju för min skull, nåt bra, jag vet ju det.

Idag är det en regnig dag. Jag hade bara tur när jag kom ihåg rådgivningsbesöket. Jag visste att det var snart, men kom inte ihåg datumet. Så kollade jag i korten och märkte att det var visst idag! Puh.

Nu är vi hemma igen. Jag har, för första gången burit barnen från bilen hem till dörren – in – själv. Sådana här gånger tycker jag det skulle vara så lätt med ”bara” ett barn. Bara en bilstol att kånka på. De där tvåhundra metrarna från bil till hemmadörr (eller hur långt det nu är?) kändes som ett litet maratonpass, det är så bökigt. Inte för massan, kilona, utan för att stolarna är så knasiga. Jag har sett att det finns stolar som ser ut som resväska, med handtag. En mamma hade en sådan på Ozbaby.

Kameran dog. Eller nja, batteriet är på laddning idag. Jag fotar för mycket. 😉 Nu ska jag peta i mig lite makaroner och kanske ta en liten kaffeskvätt så man vaknar till. Gäsp. Fredag.

Strategiska mått:
Isaac är 5,4 kilo och 58 cm lång. Han växer mest och har haft en riktig spurt sedan sist. Milja är en graciös prinsessa med sina 4,7 kilo och 55,5 cm. Båda följer sina egna kurvor och är ”fina bebisar”.

6 kommentarer leave one →
  1. kicki permalink
    27 maj, 2011 01:09

    Förr fanns det bärkassar för bebisar som var mycket praktiska, men på den tiden spände man ju inte fast babyn under bilfärden. Men man kunde ju ha en sån att transportera dem till bilen i. Minns att jag sydde en själv i manchestersammet, som var på mode på 70-talet…

    • 27 maj, 2011 02:39

      De ser ut som våra mjukliftar till vagnen. Fast då ska man ju ha dem också nånstans i bilen, plus tre bilskydd/barnstolar. 😛

  2. 27 maj, 2011 04:44

    Ta emot den hjälp du får, till exempel med städning. Klart att man måste plocka bort det som är i vägen, men redan att någon dammsuger, tvättar golv, fönster och för ut mattor är en stor hjälp. Du kommer säkert att få öm rygg när barnen blir större – då är det bra om någon annan kan sköta det tunga (fast du har ju förstås en man också…men ändå :). Ösnkar jag hade haft råd att anlita städerska tidigare, nu tycker jag det är jätteskönt!

  3. klarabella permalink
    27 maj, 2011 04:53

    Eller om sömnkontot är på minus så kanske du kan unna dig en tupplur medans någon ser till barnen!

  4. 27 maj, 2011 07:15

    Förstår hur du tänker. Min teraput sa till mig då jag träffade henne för nån vecka sen, att skaffa städerska. Jaaaa…varför inte tänkte jag. Samtidigt visste jag att min man int sku godkänna saken. Man skall vara duktig, man skall klara sig själv. Det gör mig lite lessen, för sku gärna ta emot hjälp. Tycker igen att han är lite gammalmodig och konservativ. Tycker som Ulla, ta vara på den hjälp du kan få. Ingenting att skämmas för tycker jag, och så gör det ju ditt liv så mycket lättare, åtminstone för stunden.

  5. Mamafive permalink
    27 maj, 2011 07:54

    Kannattaa kyllä ottaa apu vastaan vaan jos sitä on tarjolla!!! Niinpä helpommin sanottu kuin tehty :). Hän voisi vaikka ulkoiluttaa kaksosia kun sinä nukut. Pesee pyykkiä ja laittaa ne kaappiin asti jnejne… Luulen kyllä että se on ihan keskusteltavissa oleva asia että millaista apua hän voisi antaa.
    Hyvin kyllä kasvavat ja niiiin suloisia. Ihana tuo Isaacin tukka,wau!!
    Voimia arkeen!!!

Lämna ett svar till klarabella Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: