Arma barn, sötaste barn

William är märkbart oroad över mina fötter. Ikväll satt jag i köket efter att vi badat och petade lite på ena foten.

– Mamma, varför e du så gambel, frågade W med oroad ton.
– Vad menar du, sa jag och skrattade till, varför undrar du det?
– Du e gambel, din hud e så torr, sa sonen och återgick till mina fötter.

Haha, där fick jag! All hud ska sitta ihop och på intet sätt vara sprucken eller ens torr, då är man gammal och rutten. Allt ska vara som det brukar vara, annars är man gammal och skruttig och bäst-före-datumet har gått ut. 😉 Jag gjorde ett tafatt försök att förklara att man inte är gammal bara för att huden är torr under foten, utan att det bara är så. Fast om det gick hem, det är en annan femma.

Idag har jag förresten märkt att min dotter har fotsvett. Jag förstår inte hur så små bebisar, som man hela tiden tvättar rumpan på (och därmed också fötterna) kan ha svettiga fetaost-tår! Det går inte ihop med den här mysiga bebisdoften.

Det är så underbart, underbart ute nu att man vill vara där hela tiden. Det var 20 grader i skuggan och kvällen perfekt. Alla bilder man tar blir fina. När vi gick till den närbelägna motionsslingan stod jag där ett tag, med oss alla fem i en hög och tänkte: ”Min familj, min lilla stora familj!” och kände mig stolt.

Vid rådgivningen idag fick jag ett formulär som jag ska fylla i. Det handlar om depression. Under en vecka ska man utvärdera sig själv, sen sammanfatta det genom att svara på några enkla frågor, som t.ex. ”Jag har varit så olycklig att jag gråtit” eller ”Jag har varit rädd utan orsak”. Jag känner att jag borde ha fått den här enkäten efter förlossningen med William, jag var mycket mer ledsen då. Nu känner jag mig hoppfull och glad för det mesta, förutom när jag blir superarga mamma som är less på allt. Fast det händer inte så ofta. Jag är ganska glad, faktiskt, jag förvånar mig själv och undrar om det håller i sig. Jag minns att jag undrade samma sak när jag var gravid, för då var jag rätt så glad, när jag hade skolan och allt.

Meningen är att man ska diskutera svaren på frågorna med rådgivningen i samband med nästa besök. Vi har också fått en annan blankett, som handlar om hur man har det i förhållandet, ett formulär som man kan svara på tillsammans med sin partner, om man vill. Jag tycker det känns betryggande och bra att man bryr sig om familjen på det här sättet – och även mamman. Jag vet att lilla jag inte får ta upp lika mycket plats längre, inte just nu med tre små barn, men jag är glad att jag får vara med på ett hörn. Det är lättare att acceptera sin inträngda plats nu, än det var med ett barn. Nu fattar man mer och gillar läget. 🙂

William somnade nyss (efter fyra sagor, de obligatoriska sångerna och ryggkli, fast jag påpekade att jag inte är nån kli-maskin! Värsta spa-lyxen den där killen ska ha. ;)). Då väcks en längtan efter att få vara själv ett tag, men jag vet att det inte går just nu. Lite hinner jag blogga och peta in bilder, sen blir det vyssjandet och sen matandet av bebisar igen. Det är tur att dom är så söta, för jag tycker de blir sötare för varje dag som går. Det bästa är att det alltid finns en utväg för skrikandet: att lägga dem i vagnen eller åka ut med bilen. Det ger en trygghet, det finns nånstans att gå om de störtgråter. Dessutom växer de så snabbt. Isaac vägde 4700 gram och Milja 4100 gram – båda cirka 53 cm långa. Åh, snart passar inte de söta 50/56-kläderna! Väx upp så att magen blir bättre, men väx inte så fort, arma barn, söta ungar, viktigaste små liv.  ♥ ♥ ♥