En måndag

Det ska gå!

Efter att ha dragit på tvillingvagnen ett tag, känns den inte så tung och bökig längre. Det enda som är ovant är att däcken har luft; de förra var genomhårda och plastiga. Båda varianterna har sin fördel, de här med luft ger lite mer fjärding, men känns inte alls lika hållbara.

Varje gång jag möter någon vid hissen blir de lika förvånade. Det ser ut som om de aldrig sett en tjej med vagn förut. Idag mötte jag en leende dam, som såg ut att ha varit på promenad eller nåt.

– Det är lite trångt, men det går, sa jag på finska och krånglade ut vagnen. Det går bra när man har fällt upp handtaget och jag är fortfarande så glad att vår vagn går att få ner med hissen. Om vi hade valt Carenan hade det antagligen inte gått, även om den verkar vara en bra vagn annars.

Det är skönt att gå ute. Jag försöker gå lite varje dag, vilket är mer än jag gjorde med William. För att det är bra för mig och för twinsen. Fastän det bara är sju plusgrader, känns det vårigt, varmt och fint, bara man har kläder på. Isaac och Milja frös inte och inte blev det för varmt heller. Om ett tag kan jag börja gå lite snabbare, åka inlines eller jogga lite. Men inte förrän i slutet av månaden. Det tar ganska lång tid att repa sig efter ett kejsarsnitt. I mitt fall, cirka två månader.

Jag hittar lite nya blomster varje dag. Fast jag vet inte vad de heter. Kan det en scilla, det ena av dem?