Rutiföötre, bebismys och pippisockisar

Min stora son är fantastisk.

– Vad skriver du?
– Jag skriver blogg.
– Till vem? (han har nyss börjar ”skriva brev” åt en massa folk)
*fniss* – Till den som vill läsa.
– Kanske till mamma!
(okej, jag tyckte det var roligt i alla fall, han fattade det som att jag skrev åt mig själv)

Senare fick han syn på mig när jag petade mig på foten. Fossingarna har lidit lite efter vintern och graviditeten.

– Oj mamma! Du har ruti fötter! säger han förvånad.
– Nej, de är bara torr.
Han tror inte riktigt på mig och känner på foten.
– Är det plast? *jag flabbar*
– Nej, det är bara hud!
Sen är han fortfarande skeptisk till min hud under foten ett tag till.

Barn är bäst!

Idag var en tjej från rådgivningen hem till oss. Det är så toppen med hembesök! Isaac och Milja fick sina rådgivningskort och så blev det vägning. Förhoppningen var att de skulle ha gått upp 300 gram sedan sist – och det hade de. 😀 Nu väger Isaac 3990 gram och syrran är 3440. Med andra ord, båda har lagt på sig ett kilo sedan de föddes. Det känns när man bär dom. Och man känner skillnad mellan dem; Milja är lite lättare. Sen får man minnas att båda är väldigt lätta. Det finns ju bebisar som är mycket tyngre redan vid födseln, än vad de är nu.

Jag var väldigt lättad över att de hade gått upp så bra i vikt; man kan slappna av. Även om hälsovårdaren tyckte att jag redan nu såg ganska van ut, att hantera två. Det är skönt att få bekräftelse på att man gör rätt, att dessutom höra sånt som att bebblornas hud ser bra ut. Jag har lämnat bort sköljmedel (med William upplevde jag att jag inte kunde det, alla kläder var så hårda – nu går det bra), tvättar kläder med Pikkuväen LV och så köpte jag LactaPlus-tvål till barnen, samma som de hade på sjukhuset. Och bara talk, inget smörjande. Tydligen ska bebisars hud klara av att bygga upp pH-värdet och normalfloran utan krämer – och det gör de. 😀 

Ikväll var vi på tumis, alla tre barn och jag. Det låter fint att säga ”alla mina barn”. Milja och Isaac höll låda, en i taget. Jag kände mig glad och stolt. Ibland får man mer kraft när man är ensam och vet att man måste klara av saker, man lämpar inte över ansvaret på nån annan. Vi läste sagor, byggde världens längsta tågbana, pussar bebisar och såg på lite barnprogram. Det svåraste är egentligen att få William att förstå att han inte ska komma för nära hela tiden. Min lilla svans, han vill ju så gärna vara med och göra allt. Det är svårt när man är bara tre och inte kan allt, fast man så gärna vill. 🙂 För det är ju massor han faktiskt kan.

Mest av allt är jag så himla glad över att jag fortfarande tycker det går så bra, jag är kvar i min bebisbubbla, jag njuter av den här tiden – trots sömnbrist – och jag älskar alla mina barn SÅ mycket. De är en gåva. Att M&I sedan skriker lika mycket/litet tillsammans som William gjorde, det underlättar. Jag är också SÅ glad över att ha sluppit gravidkroppen. Missförstå inte, jag vet att många längtar efter att få barn och inte kan det, men det är ju själva resultatet man är ute efter, inte gravidtiden. I mitt fall i alla fall.

För att återknyta till fottemat; W:s pippisockor blivit klara. Såhär blev de. (Garn: Vitt 7 Bröder och de färgade Novita Nalle). De började egentligen som ett experiment med de garn jag hade. Nu ska jag göra ett par till, men annan färg. Enkelt att göra utan mönster, bara man får maskantalet att stämma. 8)

Om det är nån som undrar varför sån här randning kallas Pippimönster; här är svaret. 🙂

Nu ska jag bada lite fötter och kurera dem. 😛