Pudding och UL

Ikväll har jag gjort chokladpudding. William älskar förstås att vara med i köket. Allra mest gillar han när vi mäter upp olika mycket av saker och ting. Ibland brukar han smaka, men inte särskilt mycket. Men när det var choklad, då ville han smaka. 😀

Jag förvånas över att den här puddingen inte har något annat socker än den som finns i chokladen (vilket gör att man väljer själv hur sött man vill ha det) och att den faktiskt stelnar utan gelatin. Förr i världen gjorde mamma alltid chokladpudding med gelatin, som måste stå länge och där gräddlagret lade sig lite högre upp – så det var det man allra helst ville äta upp! Här är det ingen grädde, om man inte vill lägga i lite, förutom ovanpå. Gott gott!

Idag var det UL, ultraljudsundersökning igen. De duggar tätt de här besöken på sjukhus och rådgivning och det är jag glad över. Jag har redan sammanlagt 2,4 kilo bebis i magen, fördelat på 1 kilo och 1,4 kilo. De ligger tvärs över magen och den som är längst ner med sätesbjudning. Det betyder, att om de skulle födas nu, skulle det bli snitt. Men ingen är på väg ut och alla värden är fina. Till och med blodtrycket har hållits på imponerande 110/74, vilket jag är väldig glad över. Ingen förgiftning, ingen graviddiabetets – skönt. Men lite för lågt Hb. Jag borde alltså peta i mig de där järntabletterna… men jag vill inte! Det är bieffekten av dem som jag inte riktigt klarar just nu…

Nu blir det inga fler UL på vanliga stället. Det blir TYKS som tar över, eftersom bebisarna är så olika stora och för att jag äter medicin/har Tourette. Läkaren försäkrade dock mig att det inte är någon fara än, att alla bebisar växer med olika takt, men jag vet ju att när man är i vecka 29, ligger snittvikten på 1400 gram, vilket Bu följer. Bä däremot, väger 400 g mindre. Det är klart man funderar – fast allt ser ok ut. Lilla Bä, du mår väl bra därinne?

Sjukledigheten fortsätter. Fast den här gången kändes det som om jag fick övertala läkaren om varför jag inte ska jobba sju timmar per dag på en praktik där man ska stå, lyfta och bära saker hela tiden. Det var konstigt, eftersom han sjukskrev mig utan tvekan för två veckor sedan. ”Vad är det som känns tungt då”, frågade han (på finska). Tja, inget annat än att jag är lika stor som när jag födde William och att bebisarna i magen väger nästan samma sak som han ensam gjorde då – och att jag är lika stor (fast inte lika svullen) som när W föddes. Det känns som om jag får lite dåligt samvete för att jag är stor och behöver vila. :S

Så här är man nu dåFå se när nästa besök blir och vad dom säger på TYKSen.

Nu ska jag ta lite mer pudding. Det är med pudding som med (vissa) pepparkakor, man blir snäll av den. ^_^