35? Då får du inte köra!

Vissa dagar är bara extra långa. Som när man försöker lägga en envis son, som är trött som tusan, men inte vill sova. Jag höll på i en timme idag, det var en del hårda ord, må jag säga. Men jag vann! Och efter att ha fått sova en stund och sedan fått reda på att fammo är hemma igen, kändes det bättre. (Vi är så glada att du mår bra och att du finns, fammo, det förtjänar du! ♥). Jag har dessutom fått ordning på sovrummet, så det känns lite lättare.

Idag åkte William och jag själva bil hem. Han pratar mångt och mycket under bilturer, han ser saker, förklarar saker. Vi tittar på bussar, siffror och vägar. Det är roligt. Och idag pratade vi om när man får köra bil.

– Man måste vara 18 år för att köra bil, du får vänta till dess, sa jag till sonen när han också ville köra.
– Mamma, vilken år är du? (hans sätt att fråga hur gammal man är)
– Jag är 35, det vet du ju.
– Då får du int kör bil, du är int 18!

Kloka sonen! Han trodde ju såklart på mig när han sade att man får köra bil enbart när man är 18 år! Så jag förklarade att man måste vara _mer_ än 18 för att köra bil.
– 19 och 20 gar bra, sade han.
– Ja, 19 och 20 eller 21 eler 25 eller 35, fortsatte jag!
– Jag vill vara 60 år, sa William.
– Jaså, men det är inte ens faffa.  
– Jag vill vara 60, sa han bestämt. Sen funderade han en stund: Tri år gar int, då e man för lill.

Min kloka son, han funderar så mycket. Mycket mer än man förstår. Ofta säger han också numera att ”mamma är snäll!” som en slags kontrast till ”mamma är dum”. Man är liksom antingen eller. Ofta funderar vi över att man är snäll ibland och dum ibland. Då brukar han påpeka något tillfälle när jag har varit arg och sedan tillägga: ”Men nu är du snäll!”. Det är viktigt det där med snällhet, det är liksom nån slags grund för tillit och kärlek för barn.

Nu är jag nöjd och belåten och nästan lite sprickfärdig med två barn och en El Maco-måltid i magen. Puh, det finns inte plats för så mycket mat. Bu och Bä sparkar på. Jag kommer nog aldrig riktigt att lära mig uppskatta de där sparkarna, jag tycker om dem bara för att det är tecken på att de små liven lever.

Imorron har det utlovats snöslask här nere i sydväst. Konstigt, det har ju varit kallt så länge. Och skönt med en långhelg, så jag inte behöver vara ensam hemma. Det blir troligen en tur till Ikea – igen.

Dagens repliker:

– Mamma jag är kär till dig, du e min kaninbumbeli-mamma.  ♥ (ja, såklart jag är, min lillbumbeli, 4 ever!)

Innan han somnade:
– Isi? Pappa: Joo? – Gää gää. Varpå sonen somnar. Lilla, stora killen.

Dagens höjdare:
Att jag fick en trea (vårt högsta vitsord) i mikrobiologi, den där svåraste tenten som det var så mycket tal om, att jag hade läst för mycket och fel saker.