Snö och mörker

Det snöar igen och är mörkt. Jag har tusen idéer om vad jag vill skriva om, men de går inte att förverkliga just idag. En del kräver lite kameraarbete och textförberedelser. William vill helst inte att jag sitter vid någon dator alls, vilket jag faktiskt inte har gjort heller. Förutom nu då och så har jag kollat min mail ett par gånger, bläddrat i nyhetsflödet på FB ett par gånger.

W och jag kom med tåget för ett par dagar sedan. Hela biljettsystemet var ur bruk (inte bara i Åbo utan i hela landet), så vi kunde inte lösa ut vår biljett, som vi hade köpt via nätet = vi hade ingen platsbiljett under hela resan. Det kändes lite beklämmande, då jag dessutom hade ett par väskor och inte vill bära och släpa så mycket. Men det gick!

Vi satt i lekvagnen hela tiden. En stor del av resan var det 12-14 barn där samtidigt. Förra gången gick det bättre att åka, men nu var det förstås svårare att lugna ner W. Han ville knuffa de mindre, springa runt och skrika ibland. Han var livrädd för toaletterna på tåget, men jag fick honom att gå en gång i alla fall. En sexårig kille (som lustigt nog hette Emil) klättrade som en tok i bagageställningen. Han hängde som en apa och sen klättrade han UPP till väskförvaringen! Jag och ett antal förvånade föräldrar undrade var hans morsa eller farsa var! Han höll ju på att inte komma ner. Sen frågade han hela tiden vad vi talade för språk sinsemellan, när jag och ett par pratade svenska. Jag tycker inte om det där – vissa ungar verkar ha uppfostrats till att svenska är nåt fult och nåt som man inte ska prata.

Sen fick denne Emil för sig att han skulle skrämma mig (och William som just satt sig ner med Mumindatorn), så han kröp nära mig och sa BÖH! Första gången brydde jag mig inte, men sen klättrade han vidare och höll på att sparka andra barn, plus att han smög sig bakom mig och skrek BÖH! ännu högre. Då pallade inte mina nerver! Jag halvskrek att vi inte längre ville vara med honom och att han skulle gå ifrån oss! Ja, man får inte tillrättavisa andras barn, men jag hade kämpat med William och väskor och försökt få min egen unge att sluta säga ”Mamma dum” hela tiden, och så kommer han och skrämmer mig. Blä, va sne jag blev.

Det lustiga var att flera andra höll med mig, när jag var den som vågade höja rösten lite. Jag såg hans mamma ett par gånger, men inget när han om och om klättrade i bagageställningen eller åkte nerför rutschbanan med huvet före eller lekte Tarzan. Jag vill aldrig ha nån sexåring! >_<

Det bästa just nu är att William sover till lite över nio varje morgon. Halleluja. Eftersom jag är på resa med honom allena, är jag glad att jag får sova längre än till sju (då han alltid vaknar hemma). Fast jag märker att det är lite extra krävande att sova med honom i samma säng, leka med honom, helst vara i samma rum, tjata om att gå på toa, tjata om mat osv osv. Och det är ”bara ett barn”. Antagligen mycket lättare än att ha två mini-twins, men just nu är jag tydligen van vid att ha lite eget liv i skolan och hemma, mer än jag har nu. Och jag brottas med ett ständig mat- eller godissug. Alternativt ”ska jag eller ska jag inte ta järntabletter”. Blä, jag känner mig som en val varje gång efter att jag ätit. Undrar hur det går med min praktik. 😦