Slaskväder och rosa

Jag blir en helt annan människa när jag får gå till skolan. Visserligen trött som tusan vissa kvällar, men gladare, tålmodigare och mer uppåt sådär allmänt. Det här bevisar bara vad många forskare har kommit fram till för evigheter sedan – människan mår bra av rutiner och regelbundet matintag, bra mat dessutom (jag förespråkar fortfarande tallriksmodellen, gammaldags som jag är, den funkar! :)). På mig märks det bara extra bra, jag får mer tics och tappar humöret lite snabbare än andra,  speciellt i det status jag är nu. I skolan har jag inte haft nästan några tics alls idag, bara i slutet då jag blev lite för trött och vimsig. Helt otroligt. Det har förstås också att göra med att jag är inne i en bättre ticsperiod, det är sånt som kommer och går. ”Tics kommer och går som i en sinuskurva”, sa min läkare. Och jag hoppas jag stannar på toppen ett tag till, det underlättar graviditeten, förlossning och tiden efteråt.

Jag fick en smärre chock – fast en bra sådan – när jag hämtade William på dagis idag. Det var slaskigt och superregnigt, så de satt inne och pysslade. Han satt och sydde! Min pojk, syr gröna små stygn på blått våffeltyg, sånt där tyg som är rutigt och man ofta har i lekis!

– Hej mamma, jag gör ingenting! var det första han sa. Jag log och förklarade för fröknarna att jag brukar fråga vad han gjort under dagen, på dagis och han svarar bestämt: ”Ingenting!” Vill man sen verkligen veta vad de gjort, får man luska fram det lite fint i samband med läggdags, då han lugnat ner sig. Då berättar han ofta massor, för han vill inte sova. Det är också då han ska upp ett par gånger för att krama och pussa mamma och pappa, gå på toa (minst två gånger) eller hitta på andra orsaker att stanna uppe. De är smarta, kidsen, redan i unga år. Och tänk så underbart, trots trotsåldern, att han inte har några fördomar ännu mot att sy eller göra ”flicksaker”!

Hemma var det roligare igen, vi busar och leker tills jag somnar på soffan och han blir arg. Hahha! Han sjunger: ”Jag vill bo i en svamp, annars får jag tramp!” Och säger att hans hatt är en svamphatt.

Jag har blivit kär i rosa garn igen. Eller rosa sådär allmänt. Den här rosafebern började när jag var gravid med William, då ville jag har bebisrosa tröjor. Är det nån slags inbyggd mekanisk för att man är kvinna? Nån superstereotyp gen som talar om att man vill hävda sin kvinnlighet eller är det bara ett roligt tycke? Jag vet inte, men nu har jag i alla fall införskaffat lite garn, som ska bli rosa babysockor. Jag vet att det är en chansning, det kan ju bli två pojkar, men jag vill verkligen sticka babysockor. Skulle det bli två killar kanske de kan ha rosa sockor i alla fall. Eller så ger jag bort dem till välbehövande! ^_^