Var är jag om ett år?

Ikväll har jag haft det riktigt lyxigt. Suttit och lyssnat på musik, alldeles ensam. Dammsugit lite efter att jag klippte sambons hår. Han stack iväg på en kortkryssning med sina gamla klasskamrater ikväll. Farmor frågade om William kunde stanna hos dem, när vi var där. Han hade redan gjort sig hemmastadd och kastat av sig strumpor och byxor. Det är ett tecken på att han vill stanna över natten. 😀

När man är ensam (vilket jag sällan är numera) funderar man mycket mera. Det är otroligt vad mycket mer man tänker. Visserligen är det bara nån månad sedan jag var hemma hela dagarna, nu kom känslan tillbaka. Och tacksamheten över att ha en skola att gå till.

Många frågar mig om jag kommer att hinna göra klart skolan innan bebbarna kommer. Svaret är nej. Det är en ”lång” utbildning som slutar i oktober nästa år. Arbetskraftsbyrån och skolan har ju godkänt mig till den, men kruxet är att de nu säger att de inte kan betala min examen (näyttötyö, som ska göras i slutet) eftersom jag avbryter skolan pga graviditet. Det har något att göra med att pengarna som är budgeterade för den arbetspolitiska utbildningen är avsett bara för den här perioden. Det går att fortsätta på läroavtalsnivå, men då måste jag själv hitta en praktikplats.

Förut har jag inte tänkt så mycket på det där. Jag vet ju att jag kommer att avbryta, det har jag veta från början, men ikväll när jag var hemma kom jag att fundera på det ännu mer. Varför har jag inte rätt av avsluta min skolgång med tillhörande examen, om jag en gång är godkänd av dem redan? Kan jag inte få gå med i en annan utbildningsgrupp? Jag har pratat med mina lärare och de ansvariga i skolan, men de har inte något svar ännu.

En av våra lärare, som är ansvariga för utbildningen, sade bara att vi ska fortsätta prata om saken och se hur det utvecklas. Hon berättade också att hon var så glad för min skull och tvillingarna, att det är sånt som hon själv hade önskat. Hon sa även att hon räknade med att jag skulle kunna vara med ännu i februari, ”för det skulle vara bra, så får du vara med på praktiken och sen får du teorin klar”.

Jag vet inte riktigt hur hon tänker. Eller jag vet inte om jag tänker på fel sätt. Vid jul kommer jag att vara i vecka 25 och redan då större än vanligt. I skolan går man t.ex. fyra trappor upp och ner flera gånger om dan – bara lärarna får använda hissen – om jag vet inte ens om jag klarar det sen. Redan nu känner jag hjärtat dunka som en tok när jag kommer från maten och ska gå ända upp.

När januari tar slut är jag i vecka 30 och därmed ungefär lika stor som andra är, när de är i vecka 40 med ett barn. Klarar man verkligen en praktik under januari? Dessutom är det meningen att vi ska ta vaccin (mot bl.a. hepatit A och B) eftersom vi under praktiken ska handskas med instrument som kommer från operationer eller tandkliniker osv. Jag tror inte jag kan ta det, eftersom jag är gravid. Jag vet att man ”avråder” gravida från att ta det. Det är såklart inget måste att ha det, men hur blir det då med försäkringen som nu gäller, för oss som studerar, ifall jag inte ”uppfyller kraven”. Det är mycket att tänka på.

Eller så löser sig allt utan att jag behöver tänka på det. Jag brukar faktiskt tänka så för det mesta. Att det är en mening med allt, fast jag inte alltid ser den. Förra året kom jag inte in till VVS-utbildningen. Den skulle ha varit klar nu, fast jag skulle ha hamnat att jobba vidare med läroavtal. Och då skulle jag aldrig ha hamnat här – kanske. Man planerar mycket, men högre makter kommer in och styr våra liv. Var är jag om ett år? Hemma med barnen. Men var är hemma då? Det är både skrämmande och lustigt att tänka på det. Spännande. Jag har glömt hur det är att vara småbarnsmamma till bebisar. Hjälp, hur kan man glömma sådär snabbt? Inte konstigt att alla farmödrar och mormödrar vill ha barnbarn – om jag har glömt tunga tider är det väl inte konstigt om de har det och tycker att små barn bara är ljuvliga och inga bekymmer. 😀 Jag lovar att jag blir likadan själv. 😛