Dunk

Jag har en ny drog. Nej två. Det ena är iPhone-appen ”Plants vs. Zombies” och det andra är Linns blogg. Båda besöker jag flera gånger per dag, om jag har tid. Jag sympatiserar så mycket med Linn (dels för att hon verkar vara en så sympatisk människa) och dessutom gravid med trubbel. Jag hoppas det går bra för henne! Hon säger att hon ”hatar dessa nio månader så innerligt”, men i hennes fall är det ju lite värre än för mig. Ändå förstår jag henne och känner stort medlidande, fast jag inte förstår allt hon går igenom.

Jag fick en broschyr på rådgivningen; ”Vi väntar barn”. Vad då vi? Alltså jag förstår det här med jämnställdhet och pappan som ska vara en del av det hela och bluttan blä, men det är väl bara en som ändå är gravid? En som mår dåligt, en som inte får äta lakrits, en som inte får ligga på spikmatta, en som inte får äta goda ostar eller dricka öl, en som inte ens vet om hon kan eller får fortsätta skolan pga tics och just det – graviditet.

Jag tycker inte ens om ordet gravid. Det innehåller ”grav” och det kan betyda två saker.
1. Det påminner en själv om hur mycket närmare graven man är, eftersom det kommer nån annan och tar över efter dig.
2. Det påminner en om att man själv, eller ännu värre, barnet kan dö.

Den här veckan har det varit mycket spring till läkare för att jag äter min medicin. Och för att jag har Tourette. Jag har varit både till TYKSen och till rådgivningens läkare. Jag tyckte det var lite pinsamt när rådgivningsläkaren frågade mig vilka slags tics jag hade. Jag är ibland så less på att behöva härma alla dem, uppföra dem som ett skådespel inför andra (när resten av mitt förnuft säger att jag ska hålla tillbaka dem tills jag är ensam) – för det händer ju inget ändå! De frågar om jag mår dåligt eller om jag har mycket tics, men det är bara ett konstaterande att det är så.

Jag har fått besked om att min medicin inte alls är så farlig som man hade trott under graviditeten. Det som kan hända är att barnet kan bli lite slappt eller få lågt blodtryck när det föds, men det är sådant som går över. William hade inget av det där när han föddes, då åt jag samma medicin i lika låg dos. Hoppas det går lika bra denna gång.

Jag frågade om nästa koll vid rådgivningen. ”Ja, det blir väl i december, ungefär”, löd svaret. ”Men inte kan vi väl vänta ändå till det?!”, sa jag lite bestört. ”Jag hade ju havandeskapsförgiftning och urinvägsinfektioner, plus att jag behövde extra järn förra gången och även om jag inte får det nu, behöver det väl kollas i alla fall!”. Då tyckte hälsovårdaren också att det kanske behövdes en koll däremellan. ”Det är ju sådär med omföderskor, det behövs inte så mycket kontroller.”

Vad då behövs inte? Hur ska man veta om blodtrycket sticker iväg? Blä, säger jag! Jag hoppas förstås att inget går fel, men jag vill ju vara säker. Med det menar jag inte att man ska springa vid rådgivningen hela tiden, men lite mer koll tycker jag de kan ge en. Inte bara när saker går fel. Det är tungt och jobbigt att gå genom en graviditet ensam. För ensam måste man vara gravid och ensam föder man, fast man har stöd av andra. Ingen annan kan föda åt dig.

Idag hörde jag lillbebisens hjärtljud för första gången. Det är alltså verkligen nån där! Nu fick jag bevis för det. 164 snabba slag, ka-klunk-ka-klunk. Än så länge är han/hon väldigt, väldigt liten och det var ett under att vi ens hörde nåt. Lite coolt ändå.