Hoppa till innehåll

Funderingar

20 augusti, 2010
Egentligen hade jag tänkt vänta med att out:a hela den här grejen i bloggen. Det går inte längre. Jag har skrivarklåda och det enda som rör sig i min gravidhjärna är medicin,  molvärk, ilska, rastlöshet och ovisshet och lite apati. Ja, du läste rätt, vi väntar barn igen.
Det borde vara enbart en god nyhet, det är ju en storvinst att kunna bli gravid utan hjälpmedel och det är verkligen inte alla förunnat! Varje barn är en gåva från Gud och det ska man vara tacksam över. Det är just det där som är så himla svårt just nu.
Efter det överraskande plusset hade jag kontakt med min läkare på TYKS och en mödrarådgivning, eller vad det nu heter här i Finland. Jag fick i alla fall ett nummer till en brud som man går till när man är väntar barn. Förklarade att jag tar en medicin som är risk C-klassad, vilket kan medför risk för fosterskador. Förra gången fick jag (på egen hand, eftersom min läkare sket i mig, i stort sett) trappa ner medicinen till den minsta dos jag kunde ta, pga tics. Hon bad mig kontakt min Touretteläkare, vilket jag gjorde.
Min läkare att jag ska avsluta medicineringen helt. Jag började storböla när han ringde och telefontiden som skulle vara tio minuter, blev säkert tjugo. Jag drog dessutom upp alla möjliga uusligheter (vill inte gå in på det mer exakt) som jag känt under den senaste tiden och att jag är arbetslös. Fy vad rutten man känner sig. Hej å hå, här är man på väg mot minimi-mammapeng.
Jamen gör abort då, om det är så jä*la jobbigt, hör jag folk skrika i kör. Nej, det vill jag inte. Jag kan inte. Inte för att jag är emot abort, men jag vill inte det. Hur uselt det än känns, så vet man ju inte vad det är för människa som är på gång. Jag vet inte ens om det går bra än, det kan bli missfall eller vad som helst. Efter att ha läst bloggar och hört om människor som fått barn med sjukdomar, handikapp eller cancer eller haft ursvåra förlossningar – eller inte alls kan få barn – är det inte så självklart att allt går bra. Jag vill bara hitta en orsak att klaga, för att jag känner mig så uuuslig.
Det är svårt att knyta an till nåt knyte som inte finns. Jag tyckte samma sak med William, när jag var gravid. När det var som allra svårast tänkte jag (och det här är sådant som folk tycker är tabu) att det inte spelade nån roll om jag fick missfall, för då skulle det i alla fall varit lättare; jag skulle inte längre vara gravid. Men sen kom han – sen blev han ju HAN. Ett barn, en person! DÅ kunde jag älska honom. I alla tidningar, i alla filmer, slutar det med att mamman föder barn och gråååter så tårarna strittar, för hon är såååå lycklig över sitt barn. Jag fällde ingen tår. Jag förstod inte varifrån William kom, fast jag hade känt hans sparkar. Men.. min hjärna förstod det inte ändå. Jag ville inte ha honom först – fast inte kunde jag vara utan honom heller. Han var ju ingen person, han var ett knyte med armar och ben och en gäll röst (fast i början lät han mest som en sparv, lite pipigt). Svärmor kom till BB och grät och grät (av lycka) och höll honom och myste … och jag kunde inte ta till mig nåt av de där känslorna, för jag hade trauma av förlossningen, ont och kunde inte sova. Sen, sen gick det en tid och han blev en William, min SON. Då kunde jag knyta an till honom och älska honom på ett helt nytt sätt.
Det värsta med medicinavslutningen är att det kommer att ge mig svår abstinens. Förra gången (när man ännu var lyckligt lottad och arbetade) fick jag åka hem från jobbet när jag försökte sluta helt med medicinen. Jag fick överdrivna känslor, sinnen, grät, skakade och kunde inte äta alls. Så jag slutade på en låg dos och behöll den under graviditeten, samtidigt som jag åt stark folsyra. Denna gång var jag inte beredd. Visserligen har jag inte SÅ stark medicindos, men man undrar ju om nåt kan gå fel. T.ex. kan medicinen ge ökad risk för gomspalt, men det finns inga säkra siffror. Vissa andra har ätit medicien, för att de har behövt. Min läkare tyckte dock att ”ja, de som har Tourette borde klara sig utan, så farligt är det ju inte för dem och man ska tänka på fostret, fast det är klart vi ser till individen också. Men jag är ju läkare, jag måste förklara fakta för dig.” Jag hörde bara det första och kände mig åsidosatt. (och jag veeet det där om medicinen, men något inom mig hade hoppats på nåt annat… varför vet jag ej.)
Vad då borde klara sig? Jag fick ett recept och en överenskommen tid till psykolog, för att prata om det hela, men det senare har jag inte hört nåt av på fyra dar. Och egentligen är det ju jag själv som ska klara det här. Ingen annan kan göra något åt det. Men man ska fungera som mamma och partner också under tiden. Och sin kropp kan man ju vinka adjö till och istället välkomna ännu fler bristningar och sladdriga tuttar. Ja visst äääär jag positiv idag!
Det jag längtar mest efter just nu är en portion pommes och en stor lövbiff och ett par öl. Ja öl, för det tar bort ticsen och man känner sig lite uppåt ett tag. Men nog ska det här väl gå på något sätt också, fast vintern känns oändligt lång denna gång. April.. det är liksom.. någongång om hundra år.
Annons
32 kommentarer leave one →
  1. 20 augusti, 2010 07:52

    KRAM! Jag tycker du är stark som vågar erkänna hur du känner det. Genom att du vet hur du känner det och får fram ord som beskriver dina känslor så tror jag att det nog blir bra i slutändan. Jag hoppas du får kontakt med en bra person inom vården som kan hjälpa dig utan att bara slänga ur sig en massa påståenden. Jag kan inte sätta mig in i din situation… men …ta en dag i taget… det är det enda man kan göra.

    • 22 augusti, 2010 07:29

      Tack malenamolin. Ju längre tiden går, desto tryggare blir man. Fast sen kommer det toppar och svackor förstås. Det är mycket man funderar på. Allra först: Är barnet friskt? Även om jag inte tog medicin kan det ju vara nåt som är fel. Fast jag har en bra känsla i kroppen trots allt. Enligt vad jag läser om graviditeter har jag en högst vanlig sådan, med lite molvärk, lätt svindel, ofantligt trötthet och allt sådant.

  2. 20 augusti, 2010 08:01

    Kära rara Bitte, du är ju helt suverän och underbar. Jag hittar inte ord nu, får återkomma, men du vet att vi, hela blogggänget, ställer oss i en ring runt dig och hjälper allt vad vi kan med stöd och uppmuntran. Wooo… jag blev helt hispig. 🙂 Hur länge har du gått med denhär nyheten??? STORA KRAAAAMEN!

    • 22 augusti, 2010 07:31

      Tack elovena! Jag har inte vetat det själv så hemskt länge heller, det kom som en stor överraskning. En dag i sänder. 🙂

  3. hundstund permalink
    20 augusti, 2010 09:48

    Grattis med anledning av graviditeten! Eftersom det, precis som du säger, inte är en självklarhet att kunna få barn och att det är ett under i sig att en liten individ kan bildas från två små celler…
    Jag kan bara i min vildaste fantasi försöka förstå ditt medicinerings-dilemma (om det är ok att jag kallar det så?). Uppriktigt får jag hjärtklappningar nu när jag försöker sätta mig in i alternativen.
    Båda mina graviditeter har ‘klarnat’ sakta för mig. Jag (vi) har varit medvetna om båda redan från vecka 5-6 ungefär… Vi har glatt oss och jag har bearbetat och funderat och processat och tagit reda på. Men jag har inte haft något behov alls att berätta för folk innan vecka 16, eller något sånt. Hela ‘grejjen’ har känts avlägsen och fjärmad (äsch, dåliga ord – men jag hittar inte de rätta). Jag har liksom inte velat involvera så många, då jag själv inte känt mig så involverad. Jag har mått superbra under mina graviditeter, känt mig ganska vacker och fin. Men väldigt lite gosat med magen. Dock har jag i tankarna haft kontakt med mina babysar… Nåja, nu blev det sidospår.
    Det som var en stor stor skillnad mellan första och andra graviditeten var graden av oro. Vi hade fått ett friskt barn… Skulle även detta barns utveckling i magen gå vägen? Min oro gjorde ju till och med fysiskt ont mellan varven. Och jag tänkte att om också detta barn får lyckovinsten att vara fullt friskt, så kommer jag aldrig att våga bli gravid en tredje gång.
    Flera av mina vänner har upplevt samma stegring av oro vartefter barnen blir fler. Och jag föreställer mig att du antagligen går genom samma. Och att då måsta välja och väga… Vad är riskerna? Och vad behöver William? Och vad behöver du? (Partnern räknar jag bort, då han kan tänka långsiktigt och skulle säkert överleva ‘vad som helst’ under en ändå överskådlig tid.)
    Och nu får jag hjärtklappningar igen… Jag tror jag kan ana uuusligheten. Min hjärtevarmaste medkänsla får du. Det är det enda jag kan ge.

    • 22 augusti, 2010 07:34

      Tack, tusen tack för din långa kommentar. Du säger att du inte hittar de rätta orden, men jag tror jag förstår vad du menar. Och jag förstår också din oro. Jag vet att vissa barn t.ex. föds med bråck på ryggraden eller vad det nu heter, det är sånt som märks tidigt och man kan göra abort. 80 procent av fallen blir aborter. Jag hoppas jag aldrig, aldrig hamnar att göra något sådant beslut. Tack för din medkänsla, det är inte så lite det! Att känna sig vacker kan jag förstå, det gjorde jag förra gången, för min mage var dessutom ganska liten, så den störde inte mig supermycket förrän i slutet. Och jag har en lång överkropp, vilket gjorde att jag aldrig fick halsbränna, men däremot svår havandeskapsförgiftning. Så olika det kan vara för alla. Intressanta tankar du har. Tack för att du delar med dig.

  4. scriptrix permalink
    21 augusti, 2010 04:43

    Jag hade tänkt skriva en kommentar, men Malenamolin och Elovena har redan sagt det jag tänkte säga, så jag kan bara hålla med dem!

    Mycket bra och ärligt och modigt skrivet! Och det kommer att gå bra, april känns långt borta just nu men innan du vet ordet av så är det maj och du sitter där med ett nytt litet knyte! Allt gott önskar jag dig!

    • 22 augusti, 2010 07:35

      Tack! Inte behövs det alltid så många, långa eller krångliga ord. Modigt eller dumdristigt, jag vet inte, men sån här är jag.

  5. mammvaranaviko permalink
    21 augusti, 2010 06:50

    Livet fullt med glädje och sorg. Det kommer att gå bra. Att ha drömmar och förhoppningar som kanske inte alltid blir som man vill, och att sen se att det blev nog bra ändå. Styrkekramar och grattis! Ett litet syskon till William…

    • 22 augusti, 2010 07:36

      Så sant. Det blir inte alltid som man hade tänkt sig. Och man lär sig leva med livets olika vändningar. Vissa vändningar tar bara längre tid att komma in i. Och ibland har man inget val. ”Syskon till W” klingar fint.. nu när du sa det sådär.

  6. geta permalink
    21 augusti, 2010 07:04

    Bitte, du ska se att det här kommer att gå bra, du fixar det med din styrka om än det kan kännas svårt just nu. Men du är så härligt stark i allt och jag beundrar dig!
    Sänder massor av kramar!

    • 22 augusti, 2010 07:37

      Tack geta! Inte vet jag om jag är så mycket att beundra, man jag bugar och tackar i alla fall. Kramar tillbaka, jag hoppas att du får må bra, efter omständigheter. 🙂

  7. 21 augusti, 2010 11:14

    Grattis till e fast det kanske inte känns så just nu. Kämpa, kämpa!

    • 22 augusti, 2010 07:37

      Tack Pyssellisa. Det kämpas vidare. Inte ger jag upp så lätt, fast det ibland låter väldigt hemskt i bloggen. Det är en väldigt bra terapiform, faktiskt.

  8. helene permalink
    21 augusti, 2010 12:00

    Kram också från mig… !!!

  9. 21 augusti, 2010 01:22

    Kära Bitte, stort grattis! Jag kan förstå din oro, eller ja, inte förstå, men jag försöker… Jag beundrar dig, har alltid gjort det, att du kan säga som det är, du hymlar inte och sticker inte under stol med dina åsikter. Du säger det vi andra bara tänker, om vi ens vågar det… Många frågor kan jag förstå att du har, det hade jag också när jag väntade A… Mycket oro, saker som jag inte tänkt på när jag väntade K… Att du då har denna medicin att tänka på, gör saken tusenfalt svårare, kan jag tro… Men du, jag vill inte vara nån besserwisser, för det är jag inte, men du ska veta att jag är här. Det är bara att skicka sms, ringa, maila eller komma in på en StiRk stund när du är i Österbotten. Lyssna, det kan jag alltid göra!! Kram vännen!!

    • 22 augusti, 2010 07:39

      Nåmen tack! Vissa saker funderar jag mindre på, eller tar lättare på, andra mer än förra gången. Det beror på dagsformen också. Just nu är den ständigt överhängande tröttheten jobbig. Jag är vanligtvis trött också och sover gärna mycket, men tycker ändå det känns annorlunda nu. Eller så inbillar jag mig! Tack, jag hör av mig om jag är där!

  10. Maria permalink
    21 augusti, 2010 07:02

    Du ska se att det går bra trots att det känns jobbigt just nu. När jag fick beskedet att jag väntade barn 4 så var jag i chock stillstånd länge. Tänkte göra abort. Läkaren sa att ta ett piller så är det över. Blev så arg hur han kunde ta detta så lätt. I dag har vi en liten tjej på snart 1 år. Vågar inte tänka på hur det kunnat gå men det var en jobbig tid. Kram!

    • 22 augusti, 2010 07:40

      Tack! Jag förstår att du blev arg på läkaren! Så säger man väl bara inte! Eller jo, men som om du inte hade förstått det eller visste om den möjligheten redan! Barn fyra, wow. Jag beundrar dig! Jag är egentligen mest rädd för den där avsaknaden av nattsömn som hägrar snart igen. Och kanske förlossningen, men den känns ännu inte så nära.

  11. 21 augusti, 2010 07:29

    Upprepar en kommentar här ovanför; så länge man kan reflektera, uttrycka och skriva om det man känner, så är väldigt mycket vunnet. Och det kan du. Att bryta tabun är något av det viktigaste som finns, tack för att du gör det. Kram!

    • 22 augusti, 2010 07:41

      Hej och tack detsamma Maja! Fortsätt med dina sköna serier och gör fler små böcker/häften. 😀 Ibland säger en bild mer än en text.

  12. mormor 2 permalink
    21 augusti, 2010 08:36

    Kära lilla Bitte, tro hopp och kärlek, de tre största i livet. Lycka till.

  13. livet permalink
    22 augusti, 2010 07:33

    Oj, här hade jag nog missat nåt. Dumma bloggkoll.com som inte fungerar alla gånger. Jag är dålig på att formulera mig, men en kram vill jag i alla fall skicka!

    • 22 augusti, 2010 07:46

      Tack! Inte måste man alltid säga så mycket, jag uppskattar dina ord. 🙂

  14. Malin permalink
    22 augusti, 2010 07:05

    Nej men grattis Bitte! Jag har inte läst din blogg, eller nån annans heller, på evigheter. Men nu går jag en kurs om sociala medier och har äntligen lärt mig prenumerera på RSS-flöden och tänkte testa på att prenumererar på din blogg och så får man läsa så här fina nyheter! Fast förstås var din text inte bara glädje. Så är det med graviditeter, mycket motstridiga känslor och mycket rädsla och oro. Åtminstone har det varit så för mig. Det här med mediciner och graviditeter är ett svårt dilemma. Min syster äter starka mediciner för en svår muskelsjukdom. Hon kan inte vara utan dem, så hon har sluppit det svåra beslutet (ta medicinen eller inte), men så klart har hon ändå oroat sig för om medicinerna ska påverka fostret. Hennes första barn är åtminstone friskt och nu är hon gravid med nummer två och allt verkar bra. En vän valde att äta sina psykmediciner under graviditeten för att hon kände att hon inte kan leva och verka i nio månader utan dem. Och allt gick bra för barnet. Om du kan minska på dosen så är det säkert bra, men man måste ju kunna leva ett vanligt liv också som gravid. Det skulle vara fint att ses. Tänkt att våra bebispojkar snart fyller tre!

    • 22 augusti, 2010 07:46

      Hej på dig/er! Va roligt att du går på en sån kurs, jag tycker det låter intressant. Det är ett av mina stora intressen. 🙂 Det är knepigt nu i början och allt är så känsligt. Intressant att du skriver om andra med liknande problem. Jag hoppas, HOPPAS verkligen att det går bra för mig också, för jag är väldigt osäker på om jag klarar mig helt utan medicin. Det vore en dröm, men jag måste ju vara realist. Den där läkaren som jag pratade med har inte heller nån kännedom om min bakgrund eller nånting. Och sen vet man aldrig – saker kan ju gå fel trots att man inte äter nån medicin. Det är mycket som ska funka – pengar, boende och förhållande förstås.
      William blev tre alldeles nyss! Ska du blir kvar österöver? Det vore verkligen kul att ses, det känns lite som luften gick ur vår mammagrupp när du åkte iväg. Många kramar!

  15. 22 augusti, 2010 07:40

    Kram, du klarar det här ! Kämpa kämpa…. tro hopp och kärlek.
    Jag lever åxå på hoppet trots mitt tuffa år 2010. Kram

    • 22 augusti, 2010 08:10

      Om du ska klara det, så gör jag det också. Jag kan inte förstå vad du har gått igenom, men jag kan ana. Jag hoppas att tiden gör såren mindre djupa. Ärr har man alltid kvar. Det ska gå bra för dig också! Många kramar!

  16. klarabella permalink
    24 augusti, 2010 06:48

    Grattis, hoppas att allt går väl och lycka till medan ni väntar!

Lämna ett svar till Mikaela Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: