Regnet det bara öser ner
För ett par dagar sedan ställde oväder och regn till stora bekymmer i Trelleborg. Folk fick sina källare översvämmade med vatten och på nyheterna berättade de om en man som kom ner i källaren och möttes av sin frysbox – som flöt! Nu tycks det där regnet ha nått Finland. I alla fall Åbo.
Det var supersoligt och 25 grader varmt igår och i förrgår. Eller nja, gårdagen var lite mer mulen, men ändå varm. Och kvällarna har varit ljumma i stan, det har varit mellan 15 och 19 grader. Och även nu, fast det har ösregnat hela morgonen, är det 16 grader. Fast jag vet att det blir kallare.
Själv åt jag frukost på Wayne’s idag (hör ej till vanligheterna). William och jag gick till bussen och från bussen till dagis. Han ville bli buren, men det är svårt att bära 16 kilo barn och ett paraply, samt min egen väska! När han går, går han lååå-åångsamt. Det är väl okej, men ibland skulle man vilja skynda på, speciellt när det regnar! Då känns 400 meters promenad som en väldigt lång väg.
I bussen satt vi långt framme. William sa plötsligt:
– He e en Saab-buss.
Jag förstod inte hur han kunde se det, eftersom vi satt bakom föraren?! Sen förstod jag. Han såg märket på ratten, via backspegeln! Skarpsynt som en hök!
Sen skulle jag gå och jag vinkade till honom, där han stod i stora fönstret. Han lade sin lilla hand på fönstret – han vinkade inte, bara höll den där – och mungiporna veks neråt. Huu, då brister modershjärtat och jag måste vända och bara gå! Jag vet att han har det bra, igår sa han att han inte vill hem därifrån! Det river verkligen i själen såna där gånger. ;_;
Dagens lyx (förutom frukosten): Jag hämtade med mig en donut från Arnolds. En rosa. Ska spara den till efter lunchen. ^_^
Bittes blogg 
Åh hjälp, det där lämnande på dagis… Jag har varit besparad från det hittills då det varit maken som lämnat och jag hämtat, men i morgon ska vi byta roller så då får vi se hur det går med mammahjärtat. Inte för att det varit några problem, A trivs jättebra på dagis (samma som William går på – de sitter bredvid varandra vid matbordet! 🙂 Men ändå. Det är ju min lilla gubbe, alldeles ensam i världen…
Jag gick in till din blogg och W kände igen din kille på en bild! Det är lustigt, han kan allas namn på dagis. Praktiskt.
Det där med att gråta vid lämnandet är ju inte så konstigt och det går i perioder. Vissa gånger springer han bara in, andra gånger är han mer mammig eller pappig. Man känner sig som elakast i världen. Sen ska man hämta och då springer han lååångt bort och vill inte alls komma hem! Det är svårt det här med lägesändringar.