Silverpilar

Regnet kom inatt. Det började som ett stilla sommarregn. Efterlängtat, tassande, tyst. Jag såg hur gatlyktan, som hänger strax utanför vårt fönster, fångade upp dropparna i stora ljushåvar. Jag sträckte ut händerna genom det öppna fönstret och lät dropparna falla ljudlöst mot mina armar.

Sen kom smattret. Det var miljoner droppar, ett hejdlöst plaskande på den hårda gatan. Det lät som tusen stora blöta myror, marscherande mot samma mål – neråt. De grå silverpilarna borrade sig ner i jorden, fyllde stuprören och rann i breda strilar längs den mörkgröna gatan. En ljusblixt lyste upp himlen! Sju sekunder senare kom knallen. Ur med dator- och tv-sladdar. Jag bryr mig inte om hur bra åsledare vårt hus har, här ska inte chansas. Naturen ska man ha respekt för.

Det var ett välbehövligt regn. Hoppas det fortsätter idag. Så är det lovat, men vem vet. Regnet behövs för att vattna våra torra marker. För att blommorna ska växa. Den här lilla citatbilden gjorde jag idag. Fast citatet har jag lånat av Hooding Carter.