Sur och tvär
Jag har varit supersur idag! Grr, grr, arg som ett bi, jag tappar tålamodet för ingenting och surar för mig själv. Vill inte äta heller, har ingen lust. Egentligen har jag ingen aning att vara det, tvärtom. Jag fattar ingenting (nej, det är inte pms och jag är inte gravid. Bevare mig väl.)
Imorron ska vi till det nyöppnade Jukupark här i Åbo, som verkar hur ballt som helst, sen blir det snart helg… På tisdag åker sambon och jag över potten till svedala och Stockholm. Det blir bara en kort visit, eftersom vi åker utan William (han passar varken på nöjesfält eller konserter), men det ska också bli så skoj ändå. Jag funderar på att gå själv till Gröna Lund på kvällen, eftersom mitt sällskap inte åker snurriga saker som sprätter hit och dit eller åker opponer.
Och sen är det snart augusti och tjohejsanfräs. Jag ska vara lycklig – jag vet, jag borde. Ikea-resa med svärmor är inbokat (jag har tittat ut ett billigt litet vitrinskåp som vore p-e-r-f-e-k-t för pysselmaterial och garn! ❤) och besök till ”musteri” ute på landet. Morsan och farsan kommer förbi en sväng och jag ska ännu åka till Österbotten i sommar. Jag har fått en avi på posten om att mitt garn, som jag beställde från Sverige, har kommit (lite annat än det vanliga), men inte ens det lockade. Dessutom hann jag inte till posten, för de stänger två timmar tidigare mitt under sommaren. Argh. Problemet med juli är att alla andra också vill vara lediga då. Såklart. Jag börjar med nya amigurumiprojekt men har ingen lust att göra nånting klart. ;_;
Är det så att vissa dagar bara är förhandsprogrammerade på att vara blä? Eller är det så att tålamodet tryter för att jag vill att de där roliga sakerna ska komma redan idag? Vad är det för fel på mig? Imorron är en ny dag?
Hi hi, så där känner jag mig också då och då – jätteförbannad av någon futtig anledning, kan tyckas.
Arg över nån futtig liten sak, sen brukar jag höja rösten och sen är jag förb. över min kära gubbe, världens bästa.
Vet inte vad det beror på, kanske en liten motgång under dagen eller kanske för lite sömn.
Men den här sommaren har gått lugnt till.
Ett mycket känt ”fenomen”, och så när gubben varit borta och oron varit spänd till bristningsgränsen, borde vara glad han kommer hem välbehållen och inget hänt, men då blir jag för….ad, är det rädslan som släpper eller vad tror du?
Amen, precis sådär är det! Inte vill man ju börja med att vara sur, men då har man inte haft nån att prata med (nån vuxen) på dagen och så släpper man ut allt.
Och inte blir det battre av att man inte har ett jobb att ga till om dagarna tror jag… Atminstone for mig har det ofta att gora med rastloshet har jag markt, for mycket tid att ”jaga upp sig” over allt mojligt.
Ja, det är sant. Jag har skrivit om just den där känslan i något tidigare blogginlägg.