En onsd.. nej, just det. Torsdag.

– Vad konstigt flaskan låter, tänkte jag i morse när jag försökte hålla ögonen öppna och samtidigt mata Milja med välling, där hon låg intill mig. Det bubblar mer än vanligt.

Ja, bubbel var ordet. En deciliter av vällingen läckte ut över Milja, pyjamasen, lakanet och täcket. Det blev en hastig sängbäddning av hela dubbelsängen, så nu har vi i alla fall rena lakan. Det är dags att ta fram den svettiga frottéplasten eller DryNites igen. Inte för ungarnas skull, utan för vimsiga morsors skull. Nåja, det är ju fummeldagen i alla fall. Inte för att jag förstår varför det skulle behövas en speciell dag för det.

Milja har upptäckt att de där glasdörrarna låter trevligt om man kommer åt dem. Och om jag skjuter dem åt sidan är hon snart inuti skåpet med en arm eller ett huvud och då är hon sur! Få se om dörrarna håller för två små till. Med William hade jag tepjat dem, det satt papper på insidan, så att innehåller inte skulle vara för intressant.

Isaac, han njuter mest av livet. Både på rygg och på mage. Fast han sparar inte på rösten när han ska sova. Gör det ont att somna? Eller är det bara fruktansvärt tråkigt?