Vila

Lugnet har lagt sig. Två trötta, men rätt så glada bebisar, har somnat i vagnen. Nuförtiden drar vi dem ofta i vagnen när de ska somna. Fram och tillbaka, knirr knarr, låter vagnen. Ibland står jag där på dagarna med en kaffekopp i handen. Knirr, knarr. Schsss, sov nu, älskade barn. Milja har börjat prata långa haranger när hon ska sova. Eller inatt, när hon vaknade nån gång vid fyratiden.

Det är inte kallt ikväll. Himlen är orange, lila och blå och lyser upp av staden. Det är varmt och skönt, det doftar gamla träd och våta hus, när jag för ut soporna och betraktar bebyggelsen. Igår var det minusgrader i Borgå (kallast hittills), men än verkar det komma varmare nätter. William och bebblorna har varit ute med pappa, fammo och faffa halva dagen, när de tog upp båten. Jag slockande och sov. Emellanåt vaknade jag av att jag undrade var barnen var och ifall nån grät – men det var bara tyst. Jag drömde långa haranger om poliser och prostituerade som skulle fångas, haha, vilka knasiga drömmar. Det är bara att konstatera att sömn har en helande kraft.

William fick som han ville, och sover över hos farföräldrarna. Jag tänker så mycket på honom och undrar hur andra två-, tre- eller hurmångabarnsomhelstsföräldrar hinner med sina äldsta. För de behöver ju också lika mycket kärlek och uppmärksamhet, om än på ett annat sätt.

Jag ser fram emot en ny vecka, med rådgivningsbesök, lite körsång och växtfärgning i slutet av veckan. Kaffe och mat, nya tag!

Det är tyst, vänligt mörkt.

”Nu kommer natt, nu blundar solens öga,
nu faller dag till ro.”