Till skogs

Vilken tur att det finns dubbelvagnar! Och vilken tur att de ryms i hissar, så man kan gå ut med sparkande, svettiga små fötter (inte mina, de är stora och svettiga 😀 ) och ledsna ungar.

Och vilken tur att de här bebisarna sover samtidigt, åtminstone ibland. De har fått för sig att vakna mitt i nätterna nu igen. Pratar, gnäller lite, spottar ut de där arma napparna hela tiden. Milja speciellt. Argh! Ibland när napparna ligger under soffan, under bordet eller alltid utanför munnen, vill man bara limma fast dem i truten. 😀 Milja har dessutom fått för sig att dra ut nappen, hålla den eller kasta iväg den en bit och sen blir hon suuuperledsen för att hon inte har den. 🙂 Men som tur är, sover de även utan dem, när de sover djupt.

Det är 21 grader ute, vindstilla och lite unket. Skogen luktar gammal. Lite fränt, som gammal getpors. Jag gick lite längs motionsstigen, men blä va trött jag var, så det blev inte en så lång runda. Fast jag var ju ute i alla fall, det känns bra. Dessutom kan jag lägga bebblorna i vagnen inomhus och dra den i hallen.

Det sägs att bebisar upptäcker att de är individer nån gång vid fem eller sex månaders ålder. Nu är de inte Miljaochisaac utan Milja. Och. Isaac. De har börjat skratta åt varandras viftanden, lekanden. Det är bedårande! Fast sen gråter de samtidigt också och då vill man ibland bara slita sitt hår. 😀 Tänk va bra om man kunde dela upp den här babytiden, så man fick jobba lite och sen komma tillbaka till de pyttesmå igen, efter nån månad. Och tiden skulle liksom ha stannat däremellan.

”Gnälliga? Vi? Inte en chans? Kolla in den här blicken, morsan? Du kan väl inte motstå oss? Små bebisdoftande ljuva varelser. Det gör väl inget att vi kräks lite på dig, nyser batat på din ljusa tröja eller bajsar väldigt ofta? Hellre ut, än in, säger du ju.” 😉