Rastlös, men glad

Ibland undrar jag om det bara är spambotar som hittar till min blogg nu i juli. Är det verkligen någon som orkar klicka sig hit varje dag eller ljuger mina besökssiffror? Jag får mellan 50 och 350 spam varje dag, av olika avsändare, till olika inlägg. Dom når inte ut så de blir synliga, men blä va irriterande. Det är lätt att tappa bort en riktig kommentar bland alla andra. Jag svartlistar, blockar och rensar. Tyvärr märks det att det är juli och att supporten verkar ha ledigt. Jag tycker inte det ska vara så på en seriöst bloggsajt, där det finns en massa bra bloggar. Inte om man låtsas vara seriös i alla fall.

Men det finns hopp! William är mitt hopp. 😉 När han var runt två år var de så oroliga på dagis över att han inte kunde hoppa jämfotahopp. Han gick lite konstigt också, det såg jag på hans skor, eftersom den ena sulan slets mer än den andra. Vi kollade upp det med tre läkare, men de sa bara att det kunde vara överrörliga leder. Eller nåt.

Nu, snart två år senare, kan vi konstatera att ungen hoppar som en studsboll och klättrar som en galning. Det tar vi en hoppbild på!

Vi har en ny balkongmatta dessutom. En som tål fukt och väta, en likadan som vi hade i vår förra lägenhet. Det känns trevligt. Grönt är skönt och gräs(l)igt mysigt. Fast om jag ska vara ärlig hade jag velat ha en blå, men det fanns ingen av rätt material.

Jag har varit lite rastlös och trött på samma gång. Jag förstår inte riktigt varför. Det känns som om jag vill krypa ur skinnet och vill springa runt som en galning, men jag orkar inte. ADHD istället för tics kanske? Eller är jag bara understimulerad? Ibland kanske bara man blir sådär för att man försöker göra så mycket, men kan kan inte, för ungarna kräver ens ständiga uppmärksamhet. Det är roligt, men tungt också.

Idag har det varit en sådan där härlig sommardag då vinden smeker huset och hittar in genom den öppna dörren och rycker lite vänligt i gardinen. Svalare, skönare.

Killen med de stora ögonen och det maffiga håret och tjejen med det härliga leendet har sovit omlott. De vill sitta i famnen, men inte heller det var riktigt bra. Och de är precis på vippen att börja skratta högt, det är alldeles underbart! ”Om champagnebubblor kunde skratta, skulle det låta såhär”, skrev Fredrik i det läsvärda inlägget. Väldigt mycket så, känns det. Och det känns även som att få bekräftelse på att man gjort något rätt med de här små liven, eftersom de är glada.

Jag slår förresten vad om att tvillingarna redan pratar med varandra! Det låter som om den ena svara.

– Guaaga, gaga, säger Milja i babygymmet. Hon pratar högt och länge. Killen är mer reserverad och väljer sina ord, men svarar;
– Guggugg, uuuh, medan han sitter i sittern.  Sen petar var och en vidare med det de råkar titta på.

Det låter som om de pratar, på sitt hemliga tvillingspråk. 😀

Jag hann handla mat vid Mylly och konstaterade att det är svårt det här med att handla på tom mage. Varför blir det alltid så dyrt? Å andra sidan: nu är det semester och då unnade jag oss lite extra saker, som jag annars inte skulle köpa. Lite dyrare glass, inte de billigaste sakerna av allt.

Och så fotade jag en ros som jag tyckte var snygg. Jag tänkte på det där med skumpa igen.

Sa jag att William leker studsboll? 😉 Här kommer en till hoppbild bara för det och för att han är så söt. Fast det är lätt att säga när han sover hos farmor och inte ångar runt som en galning och sprider runt sina leksaker just nu. Och han har ”sleims” på sina sockor. Det ni!