Hoppa till innehåll

Om att ta upp plats

7 juli, 2011

Många säger att det första året med tvillingar är värst. Man vet inte vad som väntar, man har svårt att skapa rutiner för två, man vet inte hur man ska handskas med det nya. Om jag är riktigt ärlig, är jag mer rädd för tiden som kommer efter att de är ett år.

När William var i ettårsåldern fick jag en broschyr från rådgivningen. ”Evighetsmaskinen”, stod det på den och det var ett väldigt beskrivande ord för hur jag kände att han var – och är – faktiskt. Jag tyckte att han var överallt, som en studsboll. Och då fanns inte den där spärren att något var farligt, han kastade sig ner för soffor och stolar och man fick passa på hela tiden. Spisen, hyllor, glasväggar (vi hade en vid tv-bordet) och allt möjligt.

Milja och Isaac måste vara världens snällaste ungar. Och nu menar jag snäll som i bara hänger med och är nöjda med det mesta. Eller har det att göra med att de har samma funktion som barn nummer två? Alltså, man slappnar av lättare, man är inte lika nitisk med sov- och mattider, man låter andra ta över och oroar sig inte över att de gör fel. Och så vidare.

Ibland kommer det kvällar då man undrar vart man ska ta vägen. Den ena ungens skrik (tvillingarnas) avlöser den andras och man vill bara gå och lägga sig. Samtidigt vill man inte det heller, utan ha egen tid, när de äntligen somnar, någon gång efter elva. Med vetskapen om att William går upp klockan sju och skriker: Mamma, pappa stiga upp! vid sängkanten.

Så egentligen tycker jag att William är den som är svårast att handskas med just nu. Jag är hellre ensam med twinsen än går upp tidigt med honom. Fast å andra sidan, när man är bara med W är han så supergullig, för man har ju tid bara för honom. Däremot är han mycket mer svartsjuk än vi kunde ana. Och det sitter i länge.

Jag vet inte riktigt hur man ska handskas med det. ”It takes a village to raise a child”, som Hillary Clinton sa. Amen för det. W kräver egentligen sällskap hela tiden och det är det tyngsta. Jag känner mig riktigt elak som anklagar honom – det är ju vi själva som har byggt upp den är ”illusionen” och låtit honom ta den plats som första barnet ofta får. Att han är allt. Och det är han ju – tillsammans med Isaac och Milja. Men hur får jag honom att förstå det? Vi pratar och pratar, jag säger att jag älskar honom, att jag tycker om honom fast jag är dumma mamman. I början hatade jag att bli kallad ”ÄITI TYHMÄ” eller ”MAMMA DUM!!!”, men nu har jag gett upp. Jag säger bara: Okej, mamma är dum. Men jag är vuxen och vuxna måste bestämma, de vet vad som är bra för barn. Tror ni att det går hem? Hahhahaa! Men jag försöker. Och jag har okejat dumma-mammarollen. Det är alltid nåt.

På mornarna tycker sambon om att dricka sitt kaffe och sedan få gå på toa ifred. William har fattat grejen. Det är samma sak som händer när han är hos farfar. Han hämtar sina plastbokstäver och säger:

– Isi, meneeksi isi pian vessan? Otin valmiiks kirjaimet esiin. (Går du på toa nu pappa? Jag tog fram mina bokstäver färdigt.)

Och så sitter han där – och studerar en, kommenterar eventuellt plumsande – och bygger ord och telefonnummer med sina siffror och bokstäver. Men skulle man komma på tanken att vilja vara ifred och mota bort honom, är det kriiiis och kalabaliiiik! Det är samma sak om det är jag som sitter där. Eller så kissar han i kallingarna för att jag ska komma och byta.

Jag förstår min älskade son. Och jag älskar honom gånger tusen, gånger hundra miljoner, gånger T, men det går inte. Han kan inte få ta upp all vår tid. Jag fattar att han tycker det är ensamt i sitt rum när man måste leka själv, men han måste ibland. Nu går det ytterst sällan. Jag vet bara inte hur vi ska bära oss åt för att han ska fatta det. Man är inte elak för att man lär sitt barn att vara själv i en trygg omgivning.

Om ett år eller två, har jag en känsla av att vi har samma problem. W behöver sällskap, men Milja och Isaac leker själv. Och vi vill ju vara med William, men just nu dränker han oss i uppmärksamhet och omsorg. Och varför-frågor. Det är inte lätt det här, hur mycket man än älskar, kramar, tröstar och bannar.

Annons
2 kommentarer leave one →
  1. 8 juli, 2011 04:58

    Han kommer säkert att kunna leka mera med tvillingarna sen, och då blir det lättare med den saken!
    Min äldre son var ju 3 då lillbrorsan kom, och han var enormt svartsjuk och krävande. Just sådär att man sku leka med honom jämt. Men jag sku säga att sen då lillebror började röra på sig så blev det lättare. Om jag nu minns rätt så här 16 år efteråt.

    Kämpa vidare!

  2. 8 juli, 2011 09:14

    🙂 Jag tänkte inte på att det var nåt år mellan dina äldre, men det faller ju sig självklart när du säger det. Tack, det kämpas på. Det kommer nog att gå, det vet jag, men ibland är det mer knöligt än andra dagar.

Lämna ett svar till Rockmom Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: