Så mycket jag inte vet

Det är mycket jag inte vet om tvillingar. Jag vet inte heller hur man behandlar dem som individer eller hinner med båda på deras egna villkor. Jag vet inte hur man gör när de blir större och kanske vill ha födelsedagsfester på olika dagar, olika tårtor eller olika kompisar på besök. Jag vet inte heller hur man handskas med tre syskon så nära i ålder som våra barn är i. Jag vågar inte ens tänka på att slarva alla tre till dagis i slaskväder och dessutom orka med att plugga färdigt och skriva tenter och arbeten.

Men jag vet andra saker.

Jag vet att jag åtminstone klarar av att sköta tvillingarna helt själv, om jag måste. Än så länge i alla fall. Och jag vet att jag klarar av att resa med dem, fast med bil är det jobbigt att bära två bilstolar. Jag vet ungefär vilken slags gråt som betyder vad. Jag vet att det inte är någon fara fast en av del skriker ett tag – eller båda. Jag vet att de utvecklas olika och oroar mig inte över det. Jag vet att Isaac tycker bättre om sittern, medan Milja trivs långa stunder i babygymmet, där hon petar på sakerna, sparkar och viftar.

Idag har de sovit lite om varandra, under dagen. På sätt och vis är det bra, då hinner man prata och gosa lite med bara den ena. Men det är krävande också, det inskränker mycket mera på allt annat man försöker hinner göra.

Idag har vi semester, hela familjen! Alla är hemma igen. Det är lite skräckblandad förtjusning över det hela. Jag är van att bara vara med twinsen på dagarna! Fast visst är det skönt när alla är hemma och man vet att man inte måste vara ensam.

Ikväll:

– ska jag försöka hinna nysta en till blå härva, som jag så länge tänkt starta med. Av alla världens färger, är blått den färg jag trots allt gillar mest. Trots att jag haft mina rosa perioder, trots att jag passar bäst i höstfärger eller svart-vitt. Blått. Som havet, som himlen, som allt det coola i världen.