Barns vingar krymper med åldern
I vår serie: Jag har inget roligt att berätta idag, så jag borde låta bli.
Jag fattar inte hur jag ska klara av att ha två treåringar till, när Milja och Isaac växer upp. Jag kommer att gå sönder. Alternativt kommer jag att bli världens elakaste mamma som inte har några bra uppfostringsmetoder. Hur gör man, hur ska man bära sig åt för att få allt att gå ihop? För att få ungar att lyda?
William är inte elak. Jag fattar att han har tråkigt i en lägenhet. Han vill bo i hus med egen gård, så han kan leka ute och skruva ihop eller isär saker. Fast å andra sidan, skulle vi bo i hus, skulle han stå och skrika: ”ISI, tule TÄNNE!” eller ”mamma, komma uuut, jag är ENNNSAAMMM!” och vi skulle ha samma dilemma.
Idag lyckades sonalyckan springa in i badrummet och halka i Isaacs bajsblöja. Jag blev först mest arg för att han rev omkull en massa saker och tänkte inte på att han kanske slog sig (för det skramlade och då reagerar kroppen rädd->ilska i mitt fall). Fast det gick bra.
Sen sitter jag med gråtande bebisar och han leker snällt på mattan. När de äntligen sover, kommer han och drar i deras armar och försöker med all makt komma så nära som möjligt för att väcka dem liiite, lite. ”Varför måste de sova?”, halvgråter han när vi gnabbas lite.
Senare har pappa lagat mat och stått och stekt sojabiffar. William får för sig att spotta i kastrullen. Inte i egna maten, utan i kastrullen. Pappa grälar en stund, sen blev alla sams igen. Jag får duscha, jag har hunnit vila. Jag känner bara att den här gnällmätaren går i botten ibland och jag inte vill vara här. Och hur får man en treåring att sluta säga ordet pissi eller isi pissi konstant eller att sluta gnissla tänder och kissa ner kallingar? Jag är fortfarande rådlös. Det är tur att ungen har två föräldrar.
Jag läser (varför gör jag ens det) vänners uppdateringar på fejjan om hur underbart de har det på nån restaurangbåt eller ute för sig själva. I själva verket ser man ju inte de andra som kämpar med liknande saker. Man ser bara det bra. Och retar upp sig på det. Ibland vill jag skriva: Kom hit så byter vi!, men då skulle nån bara bitchslappa mig med att säga ”du har ju valt det där själv”. Det har jag inte, det är livet som valde mig. Man väljer inte sina barn och inte sina föräldrar. Man härdar ut.
Kameran har varit på laddning. Orkar inte fota.
…—… …—…
Lite senare. Jag tar W:s tröja för att dra ihop dragkedjan innan jag sätter den i tvättkorgen. Det rasar ut tonvis med sand ur fickorna. Va i hela? Var kommer all sand ifrån? Är det inte slut på dagis eller gården snart? När jag ska dammsuga märker jag att knappen som man trycker på, när man drar in sladden, har fastnat. Men va bra. Den här dan blir bara bättre. Idag är jag nog Bitter-Bitte på riktigt. Det enda bra med dammsugandet var att Milja var tyst just då. Jag kanske borde fortsätta.
Förresten, jag har gett upp det här med att ha nån fin lägenhet. Den nyslipade parketten är alldeles full av revor från bilar och lekar. W kör upp roliga mönster i mattan med sina bilar. Se va fina spår, säger han stolt.
Nån gång. Nån gång när jag är 65 eller så, ska jag ha en slipad parkett, släta mattor, golv utan grus och en säng som ingen har spytt i.
Bittes blogg 
Jag vet hur det känns. 😦 Men det är ju tur att det kommer bra dagar mellan varven. När mina barn har sagt/gjort saker som är så otroligt ”nervretande” så brukade det hjälpa om man inte gjorde så stor sak av det. Annars tyckte dom det var roligt om dom fick uppmärksamhet. 😀 Att ha ett städligt och snyggt hem när man har småbarn går om man vill, men det är ju bara en massa stress. Lite oordning skadar ingen. 🙂 Nu är mina barn 7,9 och 11 ,så snart kanske …kanske man kan hålla lite städligare.
Ja, det går upp och det går ner. Och det med att få uppmärksamhet, känner jag igen från mig själv. Jag är ju fortfarande så, fast det tar sig andra uttryck. 😉
Här satsas det inte så hemskt mycket på att ha det jättefint, för det går inte. Men när man är hemma hela tiden, blir man lite knäpp ibland, för man ser damm och smuts och man är här hela tiden, du vet säkert.
Det går framåt, man kan lära barn också att hålla lite städat, utan att överdriva. 🙂
Tänkte bara påpeka att twinsen kanske inte har värsta 3-årstrotset precis samtidigt. Och då har du inte (tror jag! :)) två små bebisar som tar massor av tid o energi. Så glöm tankarna på det, o satsa på att överleva dagsläget. Trist när ungar fastnar för att snacka piss o skit o sånt, men jag tror att det är bäst att inte låtsas om det en tid, mera avleda med nåt annat liksom, väcker det ingen reaktion är det kanske inte så skoj mera. Kissandet i kallingarna kan ju bero på ren lättja, eller att man inte tar sig tid att gå på toa i tid pga roliga lekar, eller också ett säkert sätt att få uppmärksamhet. Hur som helst, allt går över! 4-årsåldern brukar vara betydligt lugnare!
Det var ett bra påpekande. Jag tänkte faktiskt inte på det. Eller jo, jag har funderat lite på – och hoppats – att de skulle vara lite olika. Dels för att de redan har tendenser till att bete sig olika, vilket är bra. Det blir lättare att behandla dem som individer då. Och dels för att Milja är tjej. Ibland är tjejer lugnare. Eller så rebellar hon helt och vill dominera över sina bröder!
Det där med kallingarna hade redan gått över – trodde jag. Sen kom det tillbaks. Det har säkert med tvillingarna att göra, för W är jätteduktig. Det gäller också själv att orka och bita ihop när man är arg, där brister det tyvärr ofta. Man ska orka svara på alla varför-frågor och kunna avleda när W blir för närgången eller hårdhänt med twinsen. Det är ju saker han kanske inte ens vet om själv, hur stark han är och hur svaga dom är. Oftast menar han faktiskt inget illa.
Ta det lungt; när egna barn har slutat att revolta så tar ju inte allt det roliga slut, det kommer ju barnbarn vet ja! Under tiden önskar jag er båda, eller egentligen alla fem, ork och humor, det ordnar sig nog.
Bevare mig väl för barnbarn!
PS. Tack. Jag vet nog det, jag hoppas bara jag håller. DS.
ALLT är värst med första barnet… Så oroa dej inte i förväg. Jag tror han trotsar för att han fått två små syskon, inte för att han är tre. Han vill testa var gränserna går i er familj. Kan jag spotta i maten, kan jag väcka bebisarna, hur arga blir dom då? Om jag kissar på mej, så MÅSTE dom ta i mej och städa upp. Försök med något belöningssystem. En kissfri dag=en stjärna, tre stjärnor=gå på bio med mamma (eller nåt annat han gillar). Så han blir belönad för det bra beteendet och inte för det dåliga (för skäll är också uppmärksamhet och det är ju det han söker…). Och jag menar inte att han blir försummad, du räcker säkert till, men han är van att inte behöva dela er med två skrikpaket och nu måste han bara lära sej det. Och det gör väl lite ont i hans lilla själ. Snart kommer han upptäcka att den bästa gåva man kan ge sina barn är syskon!
Tack för ditt svar! Det där med stjärnor är en bra idé. Jag hade en likadan grej på gång när jag lärde W att vara utan blöja och det funkade ganska bra. Det var små klistermärken i ett häfte. Sen behövdes det inte längre och jag kom av mig. Sen handlar det om att TA DET LUGNT själv också. Jag vet att han blir
kanonarg när jag har en tendens att bli det, de dagar jag själv överreagerar.
Det är som det stod i en bok: Vesta-Linnéa och Monstermamman: Jag borde inte planera så mycket. Jag kan ju inte planera ditt humör. säger mamman till barnet.
Sant, jag har inte två små då, det är faktiskt ett som är säkert. 😉
mamma till 3 skriver klokt.
Bitte… det är nog så att du vågar skriva sanningen medans vi andra håller inne med den 😉 Jag tror knappast alla är de perfekta harmoniska familjerna. Vi har också en hel del gnabb och sådant nu och Alvin är ju en bit över 4. Han har ju gått genom så mycket på olika vis och testar också en hel del gränser samtidigt. 🙂 Jag känner igen mig i dina texter många gånger. 🙂
🙂
Det är som du säger, jag har fått det bekräftat många gånger, men inte via kommentarerna – utan via folk jag träffat. Främst när jag är hemma i Österbotten. Jag förstår att man inte vill ”out:a” sina problem, att man inte vill gnälla över sina barn och alla behöver inte göra det. Det är bara trevligt ibland att bli påmind om att det är många, många som har det såhär.
Kramisar till er alla!
Moi!
Meillä nämä 2 on aivan erinlaisia vaikka molemmilla on nyt pahasti 3vee uhma päällä.
Vaativia molemmat mutta eri tavalla. Joten hermoja kiristää monesta suunnasta!
Itse olen todella väsynyt välillä kun tuntuu että kaikki ”kakka” tapahtuu samalla sekunnilla. Tässä yksi hyvä esimerkki KAAOS päivästä. Nyt se naurattaa mutta ei silloin :). Aamulla heräsin kun anoppi seisoi meidän makuuhuoneessa,kaksoset olivat karanneet aamulla heidän luokse (asuvat lähes naapurissa),kamala kyllä hävetti. No,heräilimme siinä ja sitten lähdimme ulos leikkimään. Sitten hetken päästä huomaan että toisella pojista on punkki kaulassa kiinni,yök ja iiik. Sitten lähdettiin kaikki 5 terveyskeskukseen. Kaikki siis hyvin tai niin ainakin luulin. Laitoin vauvan terassille vaunuihin nukkumaan ja itse tulin keittiöön laittamaan kahvia. Käännyin katsomaan terassille päin kun pojat tulivat siihen ja olin sanomassa että shyys vauva nukkuu ja siinä samassa hetkessä…. Toinen pojista työntää vaunut alas terassillta ja vauva putoaa mätkähtää maahan. Siinä vaiheessa olin jo niiiiin loppu kaikkeen että en osannut muuta kuin itkeä. Onneksi vauva jatkoi unia eikä huomannut edes että oli pudonnut. No,sitten laitoin kaksosia nukkumaan päiväunille ja silloin he olivat vielä pinnasängyssä. Heillä kesti ihan kamalan kauan nukahtaa joten päätin mennä katsomaan. Voi apua,ei olisi pitänyt mennä,nimittäin toinen pojista oli kakannut vaippaan ja alkanut sitten sotkemaan kakalla seinät ja sängyn ja joka paikan. No kaikki hyvin ja elävinä selvittiin siitäkin päivästä. Mutta joskus vaan tulee niin sanottuja äitiyden testaus päiviä. Luulen että alan pian lisäämään cv:hen 5 lapsen äitiys kurssi suoritettu.
Voimia sinulle Bitte hurjasti!! Sori taas tälläinen mega pitkä teksti.
Tusen tusen tack! Mera långa texter, jag applåderar dig som både orkade med dagen och att skriva och läsa här. 😀
Ja jestas, vad ska man säga om din dag? Jag förstår dig så väl, fast du har två barn till! Barn är så underbara och man vill ha dem, man vill ha en hel skock, men ibland tryter tålamodet. Tack igen för att du orkade skriva ner om er dag, jag borde egentligen publicera det som ett separat inlägg. 😀
Precis som du säger, efteråt skrattar man åt det, men just då får man raivari och hermoromahdus och allt på en gång och man är bara voi blää, ihku!
Idag är det en bra dag, bara Milja skulle bli gladare, hon har pruttkramp. 😀 Stackars barn, jag bär runt henne i sjalen. Det är bra att du bor nära svärmor, sånt är guld värt!
Men vet du Bitte, när Isaac och Milja är tre kommer de ju att ha varandra. Säkert blir det en del bråk och gnabbande, men de kommer att sysselsätta varandra jättebra. Lovis och Idun bråkar ibland men leker så gott som jämt, vi behöver aldrig underhålla dem längre. Och som någon här ovanför påpekade: allt är värst med första barnet.
Hos oss har vi f.ö. som regel att man får prata om kakka och kiss men bara på vessan. Så om man behöver få det ur systemet kan man gå dit och prata bajs. Fungerar ganska bra här hos oss.
Du har alldeles rätt, det är bara lite svårt ibland att se det, när man är mitt i. Det är härligt när de är pyttesmå, för de är så extra söta, men ibland är det skönt att veta att de växer.
Vi försöker ha samma regel, men det funkar inte så bra. Inte just nu iaf.
När I & M är tre år då är W sex år, snart sju. Då kommer de troligtvis att roa och leka med varandra alla tre. Du får bara sitta på terassen i en solstol och kolla på dem när de stojar å på och hittar på en massa fantasilekar… Kämpa på!!
Solstol? Tja, kanske inte, men vem vet. 🙂 Jag kanske springar och förmanar då också.
Det där med rosenröda FB statusar tycker jag suger. Det kan absolut int vara så rosenrött, det är overkligt. Du är helt ärlig i det du skriver, det är inte de. Dom vill att du skall få en bild av hur bra föräldrar dom är och hur snälla barn dom har. Det har du också och det är du sannerligen också..alla har bara sina dåliga dagar. Med facit på hand kan jag berätta att tiden går så fruktansvärt fort, fast det känns som en evighet nu, men när dina barn är vuxna, undrar du garanterat vart tog den tiden vägen. Sen kommer man bara ihåg dom roliga sakerna har jag märkt 😉
🙂 Jag förstår de som utesluter det dåliga i FB-statusar, det beror ju på vem man har som vänner, man kanske inte vill häva ur sig allt det dåliga, klaga på folk eller sånt. Då blir det de där ytligare sakerna kvar och det har också sin plats. Man får respektera folks privatliv, men tänka på att det inte är sådär alltid.
Man kan ju inte skriva allt på feijan, så räkna med att det är dubbelt värre på många andra ställen ( i hemmen alltså).
Herregud vad mammof five fick vara med om!!! SHIT MAAAN som Elias skulle säga.