Kabel

När man umgås mest med barn, speciellt med lite yngre barn som William, som älskar prutt- och bajshumor, blir skämten ibland lite dråpliga. Och situationerna. Till exempel tycker man det är lyx att sitta på toa ifred, speciellt om man har trosskydd. William är väldigt nyfiken, som nu barn är, och frågar om dittan och dattan. Han kollar mycket på saker med kroppen. Min mage ”är liten igen”, efter att twinsen är ute, men enligt William ser den ut ”som ett ruttet ägg” och naveln är ”ruti”, för att den har mörknat lite. 😀 Hurra, va kul det är att höra sånt där!

Hur som helst, om någon är finkänslig, ska den sluta läsa här.

Alltså. Något av det värsta som finns när man är ensam hemma med ett, två, tre eller femtio barn, är att lägga kabel. Jag vet att jag måste gå nu men att det finns risk för att ungarna skriker. Jag sätter ner den ena tvillingen i sittern, den andra sover. Så jag vet att man måste skynda mig.

Men det går ju inte! Speciellt inte om man äter järntillskott. Man sitter där och frustar och ynkar och det påminner en sannerligen om något man har varit med om förut på sjukhuset. Sen hör man de där små benen i sittern, de sparkar lite fortare, det kommer nåt litet ynk och man vet inte om det är från en själv eller barnet.

Jag måste läsa nåt, det hjälper. Jag greppar efter något inom räckhåll. Hmm, en tom tvättmedelsflaska. Aaah, krysta, tensider! Suck, enzymer. Men kom ut, kom ut, jagmåstegå. Jag tänker sjuka tankar som ”jamen, va duktig du är, man ser redan håret, kom igen” eller när William såg en spindel krypa under toastolen och sa ”hallå lilla pindeln koma uuut”.

Sen hör jag missljud från köket och tänker på att andas och puscha och allt sånt trevligt. Så släpper den. Hälften. Så sitter man där sådär halvnöjd, men det får duga. Det har hänt att jag tagit med ett barn i famnen om det har varit riktigt kris, men det var inte så lätt. Var ska man sätta ner ungen när man är klar?

Det var dagens propp från mig. Hoppas ni tål min humor. Det är inte lätt med två små och trög mage. Att lägga kabel är ett nödvändig ont och ibland mer ont än annars. Man vet ju inte alltid sånt på förhand. Nu ska jag gå ut med mina två minsta. Det är ju sommarväder och över 20 grader. Då kan man inte sitta inne och krysta.