Tyst och vimsig

Jag är lite vimsig av det här udda sovandet. Jag trodde inte det skulle påverka mig lika mycket, det har känts ganska bra med allt möjligt. Ändå trodde jag att det var den fjärde idag. Nehej, nån har bytt datum under natten. Jag höll på att bli arg på William för att han inte hade ätit sin mat – klockan halv nio på kvällen – för att jag trodde att klockan var fem. Ute har det varit sex plusgrader och solsken idag, jag har sovit och mata och matat och sovit och jag känner mig snurrig och berusad, fast jag inte har druckit annat än vatten och lite läsk.

Milja höll låda inatt, hon var helt enkelt bara vaken. Jag somnade nån gång efter fyra och så var det matning igen klockan åtta. De vaknar själv, tvillingarna, de vill äta med tre eller fyra timmars mellanrum. Ibland lyckas de också sova samtidigt, ganska ofta, men inatt var det såklart inte så. Och eftersom Milja skrek, väckte hon William, som kom gråtande och sa att han inte kan sova. Så ett tag var vi fem personer i samma säng. Det är ganska knasigt att tänka att det här är samma säng som jag sov i – ensam – när jag bodde i Vällingby för ett antal år sedan. Förresten är fem för många i samma säng. Twinsen fick flytta till sin egen säng, förutom att Isaac inte ville somna där, så jag fick ta honom på min arm. Så sov jag där med båda mina söner intill mig.

Förresten hittas detta foto hos svärföräldrarna idag. Jag skulle ha kunnit svära på att det är en bild av Milja, men det är av Mika när han var tre veckor. Dessutom vet jag ju att Milja inte kan hålla huvudet uppe sådär.

Vi skulle gå ut med vagnen idag också. Då märkte vi att ena däcket hade för lite luft, att det saknades regn-/vindskydd till den och att vi inte heller fått med vår skötväska, som vi hade beställt. Dessutom fattades ett överdrag, som man sätter över båda mjuklifterna. Jag blev så ledsen och besviken, jag hade inte ens kollat efter de där sakerna förut. Nu är försäljaren kontaktad och de skulle ringa imorron.

.

.

Nu blir det i alla fall en massa bilder, vårtecken och annars bara bilder som jag roade mig med att ta. Jag känner mig rastlös och lite klen i kroppen. Det känns att jag blev opererad för elva dar sedan, skadan är inte återställd. Jag är vimsig och less mellan varven på det här eviga matandet. En del av mig längtar ut till ett vanligt liv, till skolan och till regelbundna tider. Till lunch ute med andra. Till sömn. Till egen tid med datorn, kameran och vad som helst som man får göra ifred utan att hela tiden behöva springa ifrån. Den andra delen av mig är så glad åt våra tvillingar, jag myser och gosar med dem och vill bara pussa och pussa på dem. Nånstans där emellan är jag också rädd för hur det ska bli att vara helt ensam hemma med tvillingarna, när Mikas pappaledighet tar slut nästa vecka. Det vill jag inte tänka på, inte alls, än.

William säger att jag är på tyst humör idag. Det är säkert sant. Ibland orkar man inte prata.

PS. För att bläddra snabbt i galleriet, klicka bara ovanpå bilden, så kommer du till nästa.