Förvirrat glad
Jag har inte varit hemma speciellt länge, men allt känns konstigt. Omvälvande, bisarrt, tomt och fullt. Eftersom vi ändrade klockorna en timme framåt, har det blivit superljust på kvällarna, så det känns som att komma till en annan lägenhet. Vi flyttade hit i december, så jag har inte sett vår lägenhet i sommarljus. Bor jag här? Och varifrån kommer alla barnen? Ska det vara såhär för all framtid. Hjälp, iik! Eller tänk om det inte är såhär, tänk om nån dör eller jag dör eller det händer nåt hemskt, herregud, hur ska det gå? Jag är rädd för att dö och rädd för att leva. Jag har huvudvärk fast jag tagit värkmedicin. Jag är superglad och orolig, jag gråter ibland, men skrattar sedan. Det känns inte normalt, fast jag vet att det är det. 😀
Våra möbler är desamma, men ändå inte. William ser ut som en ny pojke, jag har glömt vissa av hans beteenden eller småsaker – eller så har han utvecklat nya små talanger. Jag tycker han pratar annorlunda, med ett rikare ordval. Inbillar jag mig? Jag försöker ha med honom när vi byter blöjor och låter honom hämta nåt litet plagg eller hålla en flaska, för att han ska känna sig viktig. Men oj va svårt det kommer att bli, när han är van med så hemskt mycket uppmärksamhet.
Jag petar i mig värkmedicin och hatar den. Jag skulle vilja vara utan. Det såg hemskt ut när jag hämtade ut 100 st. Burana 600 och 100 st. Panadol Forte idag. Hjälp, vem ska sätta i sig den här mängden medicin? Jag får dela dem och spara. Sen tänkte jag på vilken mängd man tvingats äta hittills. Stackars lever.
Ikväll läste jag fyra böcker för William. Han kröp nära mig. Jag frågade om han var glad att jag var hemma igen. Han nickade snabbt… sen ångrade han sig! Han skakade på huvudet! Inte kan man ju hålla med sin mamma! 😉
Ändå är jag så sjukt glad åt vår nya familj. Det är bara för bisarrt ännu för att jag ska fatta det. Vi vandrar runt i ingenmansland och väntar på lite rutiner och vardag. Tur att det finns pappaledighet. Jag är supertrött, fast jag sovit okej inatt. Det tar sin tid innan hjärnan hänger med. Men jag är lycklig. Jag har min familj här, jag är hemma med min familj. Min skara. Mina peeps. Mitt liv.
Det sjukaste är nog ände Magistraten-historien (i förra inlägget), det är ju ett ganska grovt fel.
PS. En sak är bekant. Datorn. Och den här är så snabb och den har mus och alla mina vanliga inställningar. Härligt!
Bittes blogg 
Känner till det där att det äldre syskonet plötsligt har blivit mycket äldre då man kommer hem med sin nyfödda. Känner också till den där overkliga känslan man har. Har kännt den varje gång. Men den går över och vipps har man hittat rätt i sin vardag.
🙂
Jag försöker att låta W vara liten – också. Han är ju bara tre år. Det är ingen ålder. 🙂 Däremot får han vara med och göra saker som bara stora får ibland. Eller större. Det är också viktigt.
Pöh, fråga W så får du höra. 🙂
Zånen var nyss fyllda 4 när han berättade om forntiden för Farzan. Han inledde mycket övertygande med orden: -När JAG var liten.. 😀
😀 Helt underbart! Sonen talade om för Mika att det var farmor som hade STICKAT ett par sockor åt honom, inte virkat. 😉
Hej Bitte
Kul att höra att ni alla är hemma igen. Att få syskon är en ganska stor omställning för hela familjen. Speciellt de äldre barnen/barnet. Någon har jämfört känslan av att få ett syskon med tanken att din man skulle hämta hem en annan kvinna och säga att hon har kommit för att stanna hos er.
Du skall få se att det blir lättare redan efter någon vecka. Det tar lite tid för alla att hitta sin nya roll i familjen. Att vara storebror för inte bara en utan TVÅ små är en mycket viktig uppgift. Fint att ni laddat upp med nya barnböcker:) de kommer nog att behövas.
Kämpa på du har en fin familj att ta hand om (glöm bara inte bort dig själv):-)
Kram Lotta
Jo, det där har jag faktiskt hört någon säga förut. Det ligger mycken sanning i det också. Man får bara anpassa sig och ge det tid.