Blåsigt och lite tungt

Huu vad det har blåst upp till ruskväder här ute på vidderna. Det låter precis som förut, det viner i samma knutar, jag hör blåsten genom fläktens utdrag, vinden suckar och andas, tar ny fart runt huset. Den nyfrusna marken täcktes av ett tunt nysnölager, som nu virvlar runt. Köld eller regn eller hetta går ofta att gå ifrån, men vart går man när det blåser?

Jag har funderat på det här med att vara gravid och hur ”njutbart” eller inte det egentligen är. Det är en ganska kort tid av graviditeten som egentligen är sådär underbar, som man tänker när man ser andra gravida. Jag kan tycka att magar ser så mysiga ut – bara jag själv får gå hem och lägga mig på magen och sova ordentligt på natten. I början av den här graviditeten mådde jag uruselt ganska länge. Sen var det bra ett tag. Nu börjar jag bli stor och stinn. Allt spänner överallt, trycker ut magen, naveln. Hur får magsäcken och alla prylar rum där inne? Och två barn? Ibland undrar jag verkligen!

Ändå ser jag inte så jättegravid ut, säger alla – för att jag har så lång överkropp. När jag ska sova eller ligga på sidan är det som om nån blockerar mitt blodflöde, hur jag än vänder mig. Jag har fått små eldmärken, blodbristningar, överallt igen. Hade samma sak med William, men nu dyker de upp på händerna och i ansiktet också. Blä, det är inte kul. De ser ut som finnar, men är platta och röda. De flesta försvinner, som tur är. Hoppas det inte är nåt tecken på havandeskapsförgiftning igen, jag klarar mig verkligen utan det.

Ikväll har jag byggt Star Wars-lego med systersonen C. Det var skoj, fast jag fick inte bygga så mycket. Man kan så mycket själv när man snart är fem år. ^_^ Jag fick i alla fall leta efter bitar och hjälpa till, det var roligt. Sen dog mina ben, eftersom jag satt för länge vid bordet. Lycka är att kunna sitta som man vill – och kunna sitta med benen i kors. Och sova på magen! Det är svårt att njuta av den här tiden när man hela tiden undrar över hur man ska sitta eller vara för att det ska känna bra. Jag försöker röra på mig för att inte bli för stel, men jag får sammandragningar jättefort. Inte konstigt att man känner sig gammal och urk:ig. Fast L-syrran tyckte jag såg fräsch ut, det var roligt att höra. Det värsta är att höra: ”Du ser trött ut!”, fast jag skulle vara det.

Nu ska vi inte deppa ihop! Jag bara beklaga mig lite. Jag har hittat ett nytt nystan som matchar med ett par tidigare bebissockor jag stickade. Ett nästan likadant, men andra färger. Måste sticka, när stelheten i kroppen släppt och jag kan sitta upp som vanligt igen. Nu när Bu har slutat hicka och sparka mig i nedre delen av magen. Det är skönt att känna de små liven sparka och hicka, det är fina tecken, men skönt också när de lugnar ner sig mellan varven. ^^ Och även om man vet var man har dem, ska det bli riktigt skönt att vara ogravid igen. För de kan ju inte stanna där inne hur länge som helst ändå, nån gång ska de ut och växa till sig. Bli ”riktiga” bebisar, som man ser utan ultraljud, små människor.

Nu kommer natten, nu kommer tid för återhämtning och eftertanke. Natten är den bästa tiden på dygnet. Det här är mitt budskap i sena timmen till dig, kära läsare: