Det går så fort!

”Oj, va fort det har gått, har det gått hälften av din graviditet redan”, sade en vän idag. Nja, inte riktigt hälften, men nästan. Om twinsen föds lite tidigare, vilket ofta händer, skulle det väl vara hälften nu – den lättare hälften. För slutet lär bli mycket tyngre fysiskt.

Egentligen har tiden inte gått sådär rasande snabbt. Andra upplever det så. Det är som när man ser andra barn, då märker man hur snabbt tiden går. ”Nämen oj, har Kalle redan blivit sådär stor… *nyp i kinden*”. För man har ju inte själv varit där hela tiden. Jag tycker det känns ganska länge sedan jag fick beskedet. Mycket har hunnit hända på vägen. Jag mådde tokilla och det gick över, jag fick reda på att det blir tvillingar, jag hade intervju, gallringsskedet i skolan, antagningen och tenter… ja, en hel del har jag hunnit med. Och det är lika mycket kvar.

Ibland blir jag lite sur på vissa i skolan, som kläcker ur sig det enda som det andra. Vid maten satt de och tittade på andra gravida i matsalen och skojade: ”Oj, vad gör de här gravida här egentligen”. Sen kom de på att jag satt bredvid dem. ”Ja just det, gravida, vad gör ni här, fniss fniss. Men det är bra att du är gravid, då blir det mindre konkurrens om arbetsplatserna sedan”, skojade de vidare.

Jag vet att de inte är seriösa, de skämtar om de flesta och är sådana som gärna håller fast vid ett rykte om de hört nåt eller överdriver vissas personligheter. Jag hade bara inte lust att höra nåt sånt just den dagen. Jag var lite sur och kände mig som en svullen pumpa. Jag vet ju att jag kommer att falla bort i vinter och jag vet att jag kommer att vara borta från arbetslivet. Det känns på sätt och vis bekymmersfritt för min del – jag kan inte ens ta min examen nu, men den tiden kommer också. Å andra sidan har man just kommit igång, sen ska man avslutat karriären igen och bli hemmamamma. Så jag svarade:

”Jomen visst, ett par år eller så, vänta ni bara”. Och fnissade. Sedan kom vi in på ämnet barn och de blev lite mer seriösa och började prata om egna barn och vilka gåvor barn är. Jag höll med. Jag känner mig faktiskt lyckligt lottad att få vara på väg att bli tvillingmamma. Hoppas bara allt går bra. So far so good.

Men fort, det går det inte. Vissa dagar känner jag mig lite instängd, jag önskar att jag kunde äta och dricka vad jag ville, kunna gå på träningar eller slippa tänka på bilstolar (ursäkta, det heter ju barnskydd), lägenheter, dubbelt-upp-av-allt och hur William ska ta det hela när twinsen kommer. Hur man ska hinna med allt. Eget liv = ?

Idag har vi i alla fall hunnit med mycket. Vår kör sjöng i kyrkan, gubben är firad, tårtan är äten (jag kan baka, jag är inte rädd!), ljuset är utblåst och snart blir det vinter på riktigt.