Mjuka sommarkvällar

Himlen är oskyldig blå,
som barns ögon, när dom är små.

Så blå blev himlen ikväll i Åbo. Inte ett moln. 24 grader sommar. Det blåser svalkande. Utifrån stans terrasser hörs skratt och glada röster. Folk går förbi, pratar upprymt, vinden svallar i flickors hår. Jag sitter på balkongen, sambon pillar på Xboxen och streamar musik från datorn. Vi lyssnar på hiphop och reggae, somrigt. Någon har startat en sambakarneval i huset mittemot igen, jag tror det är på teaterns bakgård. Rytmerna ekar mellan husen. Folk cyklar på minicyklar, de kommer säkert från sina båtar.

Solsken, sommar, andas. Ah. Ljuvt. Sambons semester har börjat. William vill inte sova. Klockan är elva och han är fortfarande vaken. Huh huu. Mitt tålamod räcker en timme och tio minuter, jag läser fem sagor och sjunger oräkneliga sånger. Jag sjunger två olika stämmor av ”Så skimrande var aldrig havet”. William ser på mig:
– Mamma, he sama som datorn, säger han sen och jag skrattar lågt.
– Ja, det är det. Jag sjöng med mina kompisar och spelade in det.
– Vad heiter kompisar, fortsätter han och jag räknar upp.

Sen vill han ändå inte sova, han tar till supervapnet ”Mamma, krama mig” och låter superynklig, fast jag nyss kramat, gosat och pussat i över en timme. Pappa får ta över. Jag har väldans med mjukhet och tålamod ibland, men när det går över, är det kört. Bra att pappor finns.

(Sätter in en porträttbild. Det var kvällens fotoövningstema.)