Randiga giraffer

En av de roligaste stunderna med sonen, är vid läggdags.

Jag kramar om honom.
– Mamma, jag kramar int dig, fast annars tycker jag nog om dig, meddelar han och motar bort min arm.

– Ska jag sjunga för dig, frågar jag.
– Nej. Klia min rygg, sjung Vide ung, kommenderar sonen och drar upp pyjamaströjan. Här ska det vara full service.

– Mammaaa, säger han sen och vänder sig om. Jag kliar dig försiktig på .. jag kan klia dig på magen! Han drar upp min tröja.
– Titta! Du har röda ränder!
– Jag tycker det är fint med ränder, svarar jag.
– Du är nästan som en giraff!
– Menar du inte en zebra?
– Nee. Giraffer kan också vara randiga.

Okej, se bara; man lär sig nya saker varje dag.

Sen tittar han på våra gliddörrar till klädskåpet. En av dörrarna har en enorm spegel.

– Varför är det en spegel på vår dörr?
– Kanske… för att vissa tycker om det. Det är bra om man ska spegla sig, när man klär på sig och vill se hur det ser ut.
Han grunnar vidare.
– Men… Varför är det golfbrädor på skåpen?
– Vad menar du? Inte heter det ju golfbrädor. Vad menar du?
– Varför är det golvbrädor på skåpen?
– Jaha, golv, hahaa… ja nej. Det kanske ser ut som golv.
– Man kan nog inte ha golvbrädor på skåp…

Alltså, haha, var får de allt ifrån? Goa, besvärliga, härliga ungar. Ibland tycker jag den här treårsåldern är så supersöt och lätt. På sätt och vis. Man behöver oroa sig för mopeder, sprit eller slagsmål, läxor och lata ungar. Och än så länge vill gossen somna, hållande sin mammas hand. ♥