Ute i solen

Det finns två primära saker som påverkar mig och de flesta andra väldigt kraftigt; sömn och mat. Det primära är sömnen. Om man inte får sova, orkar man inte äta. Å andra sidan, om man inte äter, sover man sämre. Jag har försökt tvinga mig att äta morgonmål varje dag, för att behålla någon slags rytm och få i mig tillräckligt med mat. Det har funkat rätt bra. I morse åt jag till och med gröt (okej, minutgröt) men ändå. Hurra för det!

Igår var en riktig supergråtdag. På alla sätt. Inte på grund av D-vitamindroppar, utan annars bara. Jag grät själv också. Vi är vid de där kritiska sex veckorna, när vissa bebisar får kolik och andra inte. Isaac uppvisar lite tendenser på att vara ett riktigt ”skvääkalood” och även Milja har sina stunder. Det allra värsta är när man är själv med dem och de skriker samtidigt, riktigt ylande. Man står där vid skötbordet och petar med kläder och knappar och vill att det ska vara en mysig stund, men det går inte. Man är stressad för att andra bebisen gråter och ibland för att den som man just håller på med också gråter. Blä. Såna här gånger skulle det vara så mycket enklare med en bebis. Till på köpet kommer William ibland farande och säger: Dumma bebis! och drar i en hand eller ett ben på den. Eller kissar i sina egna kallingar för att vi måste gå till honom då.

Älskade sönerna och dottern. Jag älskar sönder dem, men ibland orkar man inte. Då får man överleva genom att snuttsova sig genom dagen, gråta, vyssja och härda ut. Och försöka äta.

Idag fick jag nog. Nu går jag ut, jag kan ta med mig kidsen! William smet till fammos igen (tack fammo,  jag vet hur mycket han älskar er gård, jag önskar vi hade en egen) så han får leka och få uppmärksamhet. Sålunda kunde jag fixa med vagnen själv och försöka hitta lämpligt mycket kläder åt tvillingarna. Med nypumpade däck gick vi ut i det underbara vädret. Det är faktiskt jättefint här i Runosmäki, det är naturnära och lummigt. Och vilket väder, folk går i t-shirts och capribyxor, fast det ligger snödrivor kvar här och där. Det känns lustigt. Folk tittar på mig/oss när vi kommer. Kanske för att alla andra också suttit instängda i sina hålor och när man äntligen går ut, undrar man varifrån allt folk kommer. Var gömmer alla de här människorna sig på vintern?

Förr hade jag en secret hide-away. Eller ja, så hemlig var den ju inte. Det var tvättstugan. Jag tog med mig PSPn och satt och väntade på att maskinerna skulle bli klara. Ibland tog jag en lonkero med också och satt där i en stol, sorterade tvätt och lyssnade på skvalpandet från tvättmaskinerna och tumlarens blåsande. Vår tvättstuga här kostar två euro per användningstillfälle, men må så vara. Idag tumlar sex maskiner tvätt där och jag sitter inte där och hökar, jag bara släpar kläder fram och tillbaka. Tvättkorgen är snart tom. Skönt! Isaac skriker lite, solen skiner, men det är i alla fall vårigt och varmt och jag svettas. Inte sådär gravidsvettas eller för att man har nåt hormonfel, utan för att jag har gjort nåt. Släpat tvätt, gått med vagn, njutit av vädret och ansträngt mig. Sköntsvettas. 😛

Ibland tänker jag knasiga tankar i tröttheten. Tänk om jag tvingades välja bort en av mina tvillingar, för att det är tungt. Vem skulle jag välja? Sen slutar jag tänka, för tanken är så hemsk! Jag vill ha båda mina twins, alla mina barn! Jag tänker aldrig, aldrig välja bort någon, det är helt omöjligt! Så tanken slutar där.  Jag hoppas att mina barn blir förskonade från alla hemskheter, sjukdomar och farliga saker. Jag önskar att de överlever mig, för jag klarar inte av att leva utan dem, hur skrikiga de än är, hur motsträviga eller ”dumma” de än är, hur galen de än gör mig.