Stanna kvar ett tag

Citerat från min gamla blogg, William var cirka en månad gammal: (det här är ett favoritinlägg faktiskt)

Idag har det varit rekord i bajsblöjor. Alltså seriöst, hur mycket kan de här små varelserna trycka ur sig? 🙂 Dessutom har jag bytt William blöja och det är värre. Fast han sitter på toan och jag bara tvättar. Jag börjar förstå varför Eva valde sitt bloggnamn. Jag som sade att jag aldrig skulle ha två blöjbarn samtidigt. Nu har jag tre! Haha, in your face, sa livet och gav mig tvillingar! Men det är ju det som är så underbart, att man aldrig vet vart det barkar av. Ibland åt skogen, men ofta åt väldigt trevliga ställen, som man inte hade vågat räkna med. Idag har det också varit skrikigt värre, utan att jag riktigt vet varför. Däremot har jag kommit på ett trick att bära båda: en i sjalen och en på axeln!

Jag bär, lindar in dem i täcken, håller dem i knäet, sjunger och så funkar det ibland. Än så länge är det inte så farligt mycket skrikande ändå – jag har varit med om värre. Ibland känner man sig bara lite elak, när de gallskriker och man kan bara inte gå, för att man håller den ena, byter blöja och måste helt enkelt göra klart innan man tar tag i nästa. Det är nåt som skiljer sig från att ha en bebis. Samtidigt är det lite bra, de blir inte bortskämda med att man tar upp dem efter en sekund av nojs eller pip.

På nåt sätt känner jag mig lite lugn ändå. Mamma sa ikväll att det var länge sedan hon har varit nånstans där det är ”såhär många små på samma ställe”. 🙂 Och hon undrade hur jag orkar. Tja, inte orkar jag alltid, jag blir arg och tappar tålamodet, men för det mesta härdar jag ut, för att man måste. Och för att det ofta går ganska bra när jag forfarande kan somna om ett par gånger på förmiddagen.

De är ju för söta också, de små busungarna. Fast ibland längtar man ut, till ett spa, till en resa till Ruka, till nåt ställe där man får sova eller göra egna saker. Det kommer ju, jag vet det. Andra gånger tänker jag: Nej nej nej, ni får inte växa så fort små tvillingar! Alla söta kläder, alla presenter vi har fått, nej, ni måste stanna i växten ett liiitet tag. Fast det vill man ju inte på riktigt. 🙂

Med William kände jag ofta: ”Tänk om jag måste gå igenom det här en gång till, det tar ju inte slut!”. Men nu vet jag att det inte blir så. Det är bra såhär, vi är redan en större-än-medelfamilj. Det är en trygghet, det inger lugn. Då resonerar man också annorlunda. Vill dröja sig kvar ett tag, i bebisdoften, i gosandet och mysandet. Fast inte i den här sömndruckenheten.

Allt har sin tid.