Tjej- och killsaker

Solsken, kyla, vita vidder! Världen är sig ganska lik, även här hos mig idag. Det händer inget omvälvande. TYKS nästa vecka. Om något händer, om jag inte mår bra eller får värkar, ska jag vända mig direkt till dem, inte till min rådgivning, det rådet fick jag. Det känns som att något är på gång – snart – men inte än. Ikväll blir det bara Let’s Dance och mera stickning. Jag måste ju passa på att ”stick och brinn” så länge jag har tid. Eller, mer tid i alla fall. Då William föddes hade jag en sudokuperiod, då jag gjorde sudoku heeela tiden, även mitt i natten ibland när han var vaken längre perioder. Problemet nuförtiden är att jag somnar av sudoku. 😉

Igår hade William och jag det extra supermysigt. Jag tog bilen och åkte med honom till McDonald’s, som ligger på andra sidan bron (i Åbo räknar man på vilken sida av broarna man bor. ;)). En av broarna i alla fall. Jag skämdes över mängden mat jag beställde; Big Mac-måltid, fyra extra kyckling-Nuggets. De är förresten en del av min nya akilleshäl, de är sjukt goda. Sen tog jag lite kaffe och en äppelpaj till efterrätt. Plus att jag åt upp Williams glass, som han inte orkade. Och en bit av hans cheeseburgare. Seriöst, det är inte normalt! Jag måste skriva ner det så jag kan komma ihåg det senare. Jag förstår inte ens hur det får plats i min mage. Är det inte så att magsäcken får mindre plats när man är gravid? Eller är det här det som folk kallar att äta för tre? För så känns det verkligen. Som att twinsen är hungriga och sugen på mer mat, men inte jag. 8)

William valde en Hello Kitty-leksak istället för Bakugan. Tjejen i kassan såg förvånad ut, när jag sa att jag ville ha ”tjejleksaken”. För det första fattar jag inte varför det ska kallas tjej-/kill-saker. Kan man inte bara säga vilken sort man vill ha? Det står till och med ”tyttölelu” på kvittot. Blä, jag tycker inte om sån där indelning i unga år. Däremot är jag lika glad varje gång William själv väljer något lite tjejigt (han leker så mycket pojklekar ändå), och då menar jag inte klänning, för där går min smärtgräns. Men saker och sånt. Innan vi skulle lägga oss ville William höra mig läsa Hello Kitty: Vilken härlig dag. Min söta pojke. Han är så bra, han är en perfekt gå-på-stan-med-typ.

Förutom att han river ner lite saker när han är i garnaffären och är så nyfiken att det är svårt att se på egna saker. Han vill ju köpa egna nystan (yes, mer tjejsaker!) och gå till skyltfönstret och peta på roliga småsaker förstås! Men hur ska han veta att man inte får gå dit? Tjejen i kassan blev inte arg, hon log bara åt oss när jag sa att W tyvärr hade ner ett par grejer. Skönt! Jag handlade några härliga härvor, en försenad födelsedagspresent. Nu fick jag användning för presentkortet! 😀 Den orange-beiga härvan har jag redan stickat hälften av till en hemlig grej. Mysigt med tjockt merino-/alpackagarn. Det är handfärgat i Chile. 😉 Tack M för presentkortet!